Fröslundsköldarna

- ett ovanligt depåfynd från Västsverige

Med några rader kring ett sensationellt svenskt bronsåldersfynd vill jag hylla min gamle vän Henrik Thrane, som i sin forskning anlagt ett kontinentalt och mediterrant perspektiv. Hans målmedvetna arbete på det rika Fyn väcker beundran hos oss nordiska kollegor. Det är kopplingen mellan forskaren och den praktiska museigärningen som lett till lysande resultat. Som museichef kommer jag att på Historiska museet i Stockholm ta efter det välordnade museoteket pä Hollufgård ett forskares och hembygdsvänners Mekka.

Fig. 1. Förf. visar de framgrävde Fröslundasköldarna för journalisten Bodil Hanell vid Radio Skaraborg. I hålet mellan de två sköldgrupperna har de först upplöjda sköldarne legat. Sköld (nr. 9) längst upp tv vid flaskan är vänd med baksidan upp och täckt av tjock vassrödler.

När jag som »mossarkeolog« och chef för Skaraborgs länsmuseum i Västergötland 1986 fick möjlighet att gräva ut ett av de märkligaste Hallstattfynden i Nordeuropa tog jag självfallet genast kontakt med Henrik, som beredvilligt ställde sina anteckningar till mitt förfogande. Redan i sin avhandling 1975 behandlade han de stora bronssköldarna från sen bronsålder, som efter ett tyskt fynd bär namnet Herzsprungsköldar. Bakgrunden är följande.

I november 1985 påträffades ett stort depåfynd i sydvästra Sverige, som för all framtid kommer att ha betydelse för forskningen kring Hallstattkulturen och dess nordliga kontakter. Bert Ivarsson på Fröslunda gård i Västergötland skulle rensa en av sina sanka åkrar – ursprungligen torrlagda vikar till den stora sjön Vänern – från kvickrot. Han satte därför plogen något djupare än vanligt. Plogen nådde då orörd gyttja och slet plötsligt upp en halvmeterstor bronsskiva, som Ivarsson tyckte såg ut som ett grönt lock. Den vaksamme Ivarsson kontaktade Skaraborgs Länsmuseum i Skara, och den ansvarige arkeologen Lars Jacobzon för till Fröslunda. Han kunde genast konstatera att det rörde sig on ett större depåfynd, beståande av minst sex tunna bronssköldar, samtliga av Herzsprungtyp. Då regn och risken för att den annalkande vinter skulle inverka menligt på en arkeologisk undersökning av ett så sensationellt fynd, beslöt Jacobzon och jag själv, efter en mindre sonderingsundersökning av platsen, att uppskjuta själva utgrävningen av fyndet till våren 1986. Genom beslut av länsstyrelsen fridlystes gårdens marker för hindra rovgrävare från att skada fyndet, som vi nu kunde konstatera till stora delat låg intakt under ploglagret.

Då vi omedelbart insåg fyndets vetenskapliga vikt och sköra tillstånd, kopplade vi genast in Arkeologiska Forskningslaboratoriet vid Stockholms universitet under ledning av Birgit Arrhenius. Här arbeter sedan länge Riksantikvarieämbetets och Statens Historiska museers expert på förhistoriska bronser Margareta Klockhoff, som anförtroddes uppdraget att som konservator ansvara för konserveringen av det unika fyndet.

Själva utgrävningen genomfödes av Skaraborgs länsmuseum i maj 1986 under min ledning med deltagande av arkeologen Lars Jacobzon och Margareta Klockhoff. Själva fyndplatsen kunde begränsas genom ett 5×6 m stor schakt i vars mitt själva depån kunde friläggas. Djupet från dagens odlade åkeryta var ca 40 cm. Försiktigt kunde minst tiotalet kvarliggande sköldar penslas fram. Det stod klart att Ivarsson hade plöjt rakt igenom en stor hög av sköldar. Plogspåret, liksom avtrycken i gyttan från de fragment som slitits upp, syntes tydligt. Kvar i marken fanns två grupper förhållandevis intakta sköldar. Till övervägande del låg de med framsidan upp. På några som vände baksidan uppåt syntes tydligt ett väl utformat kraftigt handtag.

Sköldarna var svårt krackelerade, varför det syntes omöjligt att slutföra utgrävningen i fält. Vi tog däfor upp sköldarna i fyra stora preparat och förde dem till Arkeologiska Forskningslaboratoriet i Stockholm, där de genast frystes ner. Preparaten undersöktes 1986 resp 1988. Sammanlagt 16 sköldar har identifierats ur de tusentals fragment, som till sist kunde plockas fram ur gyttjan och ur kringliggande odlingslager.

Fröslundasköldarna är samtliga ornerade med olika stora bucklor och rundlöpande vulster. De har dubbla U-hak som är försedda med kraftiga men ovanligt smala handtag. Sex undergrupper kan säkert urskiljas – representerande var sitt par. Härtill kommer några mer avvikande sköldar. Ingen sköld bär någon form av djur- eller fågelmotiv. Den enda Herzsprungsköld, som tidigare påträffats i Sverige, är däremot ornerad med 15 inpunsade fågelfigurer, andfåglar av en typ som ofta förekommer på Halstattkulturens bronser.

Att Fröslundasköldarna lagts ned i öppet vatten kunde vi konstatera på olika sätt. Vid undersökningen av de stora gyttjepreparaten deltog botanikerna Ann Maria Hansson och Eva Tigerschiöld. Ett par sköldar var nämligen täckte av vass och vassrötter. Mellan flera sköldar kunde också rester av vattenlevande smådjur iakttas. Särskilt en av sköldarna (nr 9) var täckt av ett tjockt lager vass, som visade sig vara naturligt vuxna vassrötter som anpassat sin växt efter sköldens vulster. Såväl vass som insekter vittnar om den forntida Vänervik, där sköldarna nedlagts samtidigt.

Fig. 2. Sköld nr. 13. U-hak öppna. Vulsterna smalare än på de andra. Mer cirkelrund än de andra.

De stora bronsskivorna har aldrig kunnat användas som praktiskt fungerande sköldar. Plåten är alltför tunn. De en gång gyllene, halvmeterstora sköldarna får betraktas som ceremoniredskap, kanske kan de också ha haft en akustisk effekt. I Gamla Testamentet talas ofta om cymbaler och handpukors roll vid kultutövningen. Här finner vi också sköldar som rena statussymboler. Konung Salomo lät dekorera sina plats med guld- och silversköldar för att imponera på drottningen av Saba.

Den stora mängden sköldar i Fröslunda talar för att de som kultredskap gömts eller offrats av en säskild grupp, ett Vänerområdets prästkollegium? Det har för mig synts intressant att göra en djärv jämförelse med de romerska salierna, som var ett kollegium om tolv prästkrigare, vars kulturredskap var sköldar, som användes i vår- och höstkultens danser genom Roms gator. Sköldarna »ancilia« räknade guldomligt ursprung. Kulten är av etruskiskt ursprung. En sol- och vegetationskult anas som en bakgrund.

Fig. 3.

Liksom tidigare funna Herzsprungsköldar är Fröslundasköldarna ornerade med jämna rader av utpunsade bucklor. I mitten löper två vulster runt den ovala sködbucklan. Åtminstone sex av sköldarna kan räknas som par. Sköldarna är ornerade enligt principen tema med variationer. Bucklerna varierar i storlek och utformning liksom vulsterna. Gemensamt för dem alla är de s. k. U-haken som avbryter ornamentiken genom dubbla bågar in mot mitten. Själva möstret återfinnes på en etruskisk kanna från Tragliatella. På samma kanna finns en procession av sköldbärande män samt bakom »sköld-mönstrets« linjer två samlagscener. I en färsk uppats av John Kraft, Sveriges främste utforskare av labyrinter, har detta motiv liknats vid de labyrinter som främst finns bevarade i Nordeuropa. Sverige är i själva verket det land som har de flesta av dessa gåtfulla monument, som i folkmun kallas Trojeborgar. I nordisk tradition uppges det att labyrinter nyttjats till lekar på våren mellan påsk och midsommar. Lekan har varit ett led i en fruktbarhetskult — i sen tid gällde det for en eller flera pojkar att befria en i mitten placerad flicka. Mönstret på sköldarna kan anknyta till en åldrig fruktbarhetskult, där ljud och dans utgjort viktiga delar.

Kopplingen till Medelhavsvärlden och etruskerna har vi i Sverige genom äldre fynd som Hassle, Bjärsjöholm och Eskelhem. På senare år har skara utökats något. Idemässigt vill jag se Fröslundafyndets koppling till denna kulturmiljö. Kan inte Fyn vara en viktig mellanstation?

Fig. 4. Tibble Badelunda socken Västmanland

Litteratur

  • Hagberg, U.E. The Bronze shilds from Fröslunda near Lake Vänern, West Sweden. Trade and Exchange in Prehistory. Studies in Honom of Berta Stjernquist. Acta Archaeologica Lundensia in 8:0. No. 16. Kraft, J. 1994. Trojeborgen i Badelunda. Badelunda Hembygdsförening, Västerås.
  • Thrane, H., 1975. Europæiske forbindelser. Nationalmuseet.

©