H.C. Andersens tre Göteborgsbesök

I. Resan 1837

H.C. Andersen var en farande sven mer än de flesta bland sina yrkes-bröder i 1800-talets Norden. Hans reskoffert stod ständigt packad. Båtar, diligenser och smärre resvagnar, småningom också järnvägståg förde honom runt i Europa. Resornas upplevelser omsattes i dikt. Till Sverige kom H.C. Andersen åtskilliga gånger. Över Öresund bar hans färd då och då. Tre längre resor – 1837, 1849 och 1865 – förde honom till Stockholm och Uppsala. Resan 1849 fortsattes ända upp till Dalarna. Tre gånger kom han också att besöka Göteborg. Det är om dessa besök denna lilla skiss skall handla.

Det första Sverigebesöket inföll sommaren 1837. H.C. Andersen var då ännu en ung man, han hade nyligen fyllt 32 år. Han hade två längre utlandsresor bakom sig. Den första hade 1831 fört honom till Nordtyskland, Harz och Dresden, den andra 1833-1834 till Frankrike och Italien. Hans litterära produktion var ännu inte särdeles stor men rymde i alla fall så märkliga ting som romanen Improvisatoren och de tre första häftena av hans Eventyr, fortalte for Børn.

I Sverige var han inte mycket känd. Inget av hans arbeten hade ännu översatts till svenska, och delar av den läsande publiken i Sverige hyste en nästan lika stor och svårforklarlig aversion mot att läsa danska som man kan finna i dag. Han har säkert rätt, då han själv säger, att det bara var enstaka människor, „meest literaire Folk“, som hade läst något av honom. Skandinavismen hade ännu inte börjat sitt segertåg över Norden. Den fanns ännu bara i sin knopp bland diktare och vetenskapsmän, „i andens fria, oändliga värld“, som Tegnér talade om i sin inspirerade dikt vid magisterpromotionen i Lund 1829, då han satte lagerkransen på Oehlenschlægers huvud.

Men H.C. Andersen gjorde idel goda erfarenheter, han kände sig „halvt som hjemme gjennem hele Sverrig“. Resan blev, summerar han åtskilliga år senare i MLE, en av hans gladaste.[1]

Kanalleden från Göteborg till Östersjön hade blivit färdig två år tidigare. Den innebar en hel revolution i fråga om möjligheterna att ta sig fram genom Sverige. Den hade börjat dra turister till landet. För en stor resenär som H.C. Andersen måste den ha tett sig lockande.

Färden gick med diligens från Hälsingborg den 23 juni via Ängelholm, Laholm och Halmstad. Efter övernattning i Falkenberg fortsatte resan till Göteborg med ankomst på kvällen den 24, midsommardagen. H.C. Andersen hade ressällskap med den mycket högt uppburne skådespelaren Christen Niemann Rosenkilde och hans son Adolph, som gått i faderns fotspår och nyligen debuterat på Det Kongelige Teater.[2] I Falkenberg, där man alltså tillbragte midsommarnatten, fick man – berättar diktaren i sin dagbok – bevittna förberedelserna till midsommarfesten.

Av staden Göteborg fick diktaren inte se så mycket den här gången. Diligensen kom fram kl. 8 på kvällen den 24 (lördag).[3] Och följande morgon kl. 4 måste alla passagerare vara ombord på den båt, ångfartyget „Amiral von Platen“, som på 4 dagar skulle via Göta kanal föra dem till Stockholm.

Vid diligensens ankomst möttes Andersen av ett bud från ångbåtskontoret med tillsägelse, att han omedelbart borde infinna sig ombord, om han ville med nästa morgon. Han fick därför rusa i väg, „piilsnabt“, och hann inte ta ordentligt farväl av reskamraterna och tacka dem för „godt Kompagni“ – och tack vare detta har vi ett brev från diktaren till Rosenkilde d.ä. med älskvärda förklaringar och hälsningar (skrivet i Stockholm 8/7).[4] Herrarna Rosenkilde stannade en tid i Göteborg och gav åtminstone ett uppträdande i staden. De fortsatte sedan även de kanalvägen till Stockholm.

En viktig formalitet skulle ordnas. Passet måste viseras. Rådhuset, där sådant normalt ordnades, var naturligtvis stängt. Men ett besök hos polismästaren klarade av ärendet. Och så hade klockan blivit 9 på kvällen, och det gällde att komma ombord och till kojs. Avresan skulle ske tidigt, och H.C. Andersen ville inte gå miste om någen turistisk upplevelse.

På båten hade danska konsulatet i Göteborg skaffat honom en hytt. Komforten och trivseln – och de billiga priserna – ombord föll tydligen resenären i smaken. „Alt var saa nobelt, saa elegant“, heter det i ett brev till Henriette Wulff. Hans tonfall i dagboken blir nästan lyriskt, då han talar om dem. Också Göta älv imponerade: „Götha-Elven mindede om Donau.“[5]

På denna färd mot Stockholm träffade H.C. Andersen vid en soluppgång över Vänern den redan mycket kända svenska författarinnan Fredrika Bremer – ett berömt och viktigt möte, som resulterade i en livslång vänskap och blev av påtaglig betydelse för båda parterna. Men det har inte direkt med göteborgsbesöket att skaffa.

I Stockholm och Uppsala tillbragte H.C. Andersen flera dagar, vänligen omhändertagen av diktarbröder och kvarvarande Uppsala-professorer. Många bekantskaper stiftades, och många vänskapsband knöts, som skulle bli av vikt för kommande år — inte minst för kännedomen om den danske diktarens verk i Sverige och uppskattningen av dem.

Efter dagar och nätter av turistupplevelser, litterära sammanträffanden och ihållande fester reste H.C. Andersen hemåt från Stockholm den 9 juli, nu med diligens över Vasterås, Örebro och Lidköping, till Göteborg, dit han kom den 12 juli.

Nu blev det ett par dars uppehåll och turiststande. Andersen såg sig ordentligt omkring i den lilla staden, som då räknade omkring 18.000 invånare. Den största upplevelsen var emellertid knappast av turistisk art. Det var hans länge efterlängtade sammanträffande med Esaias Tegnér.

Biskopen i Växjö hade sommaren 1837 begivit sig till Göteborg. Detta hade helt bestämda skäl. Det officiella ändamålet var att söka bot för en angripen hälsa i en badsejour vid det berömda varmbadhuset i Göteborg. Detta var helt nyanlagt, en produkt av kommerserådet Olof Wijks initiativkraft. Tegnérs kollega i Göteborg, Carl Fredrik af Wingård, karakteriserade det som värdigt ett Bajae (på sin tid de bortskämda förnäma romarnas favoritbadort).[6] Men otvivelaktigt var det något annat, som utövade en starkare dragningskraft på Tegnér än denna Olof Wijks förträffliga skapelse. Det var hans lika sköna som älskvärda och intelligenta hustru, Hilda Wijk, född Prytz.

I samband med riksdagen 1834 hade Tegnér i Stockholm sammanträffat med Olof Wijk och hans maka. Hans lättantändliga hjärta flammade upp. Han ägnade „den blåögda“ — det var vännen Brinkmans smeknamn på Hilda Wijk — en livlig dyrkan. Med åren övergick den i en varm vänskap, som satt spår bl.a. i några av Tegnérs finaste brev och hans sista bevarade dikt.

Men ännu sommaren 1837 hade Tegnér ingalunda resignerat. Vid besök ute på det wijkska lantstället Bokedal vid Jonsered omkring 15 km utanför staden gjorde biskopen en eldig förklaring, som fick ett lika vackert som värdigt dämpande svar. Hilda Wijk forstod taktfullt och lugnt att sätta Tegnér på plats.[7]

Tegnér disponerade vännen Wingårds bostad i staden; själv hade Göteborgsbiskopen slagit sig ner i sin sommarbostad Vilhelmsberg. I biskopsgården i Göteborg fick H.C. Andersen sin längtan tillfredsställd att personligen sammanträffa med den beundrade svenske skalden.

Det var alltså onsdagen den 12 juli som H.C. Andersen på sin återfärd från Stockholm och Uppsala kom fram till Göteborg. Följande dag, då det enligt dagboken var mycket varmt, var vår resenär i full aktivitet. Hans intryck av stadsarkitekturen domineras av de raka och vinkelräta gatorna och av den stora kanalen. „Staden er meget snorlig med en Kanal midt igjennem.“

Dagboken noterar ett tidigt besök hos landshövdingen, den gamle artilleristen generalmajoren Gillis Edenhielm. Antagligen var denne inte själv att träffa, men en annan artig herre, hans „Adjudant“, tog emot, och hos honom kan diktaren anteckna det sympatiska draget, att han „sværmede for Improvisatoren“.

Så bar det av till den danske generalkonsuln, Henrik Scheel, som ju hade gjort sin unge landsman den tjänsten att skaffa en hytt på „Admiral von Platen“ vid uppresan till Stockholm. Mottagandet blev vänligt och H.C. Andersens intryck det bästa. „Scheel og Frue meget vakkre“, heter det i dagboken. Konsuln förde sin besökare till en av stadens stora sevärdheter, det nya badhuset – denna hälsokälla, som åtminstone officiellt lockat Tegnér till sommarsejouren i Göteborg.

„Scheel førte mig til Badehuset der er opført i Form af en Rotunde; paa Skibet føres det salte Vand op fra Søen. Meget elegant.“

Därpå meddelar dagboken kortfattat: „Talte med Grev Rosen.“ Det är nog ovisst, vem interlokutören var. Man kan närmast tänka på någon av sönerna till den 1834 av koleraepidemien bortryckte landshövdingen greve Axel Pontus von Rosen; de hade alla anknytning till Göteborg. Hur som helst – det förefaller som om denne von Rosen kunnat berätta, att H.C. Andersens reskamrat på uppresan till Göteborg, skådespelaren Rosenkilde, redan hade återvänt till Danmark —“ det var da en kort Reise“, är dagbokens reflexion. Måhända har samma källa också vetat meddela nyheten, att Esaias Tegnér var i staden „for at bruge Badene“ och bodde i biskopshuset.

Var H.C. Andersen bodde vid detta korta besök talar inte dagboken om. Man kan väl gissa på Göta källare som logigivare. Utsikten var inte dålig.

„Fra mit Vindue sees Göthe-Elven, 9 Skibe for fulde Seil gaaer i dette Øjeblik mod Strømmen.“

Förra delen av kvällen denna dag tillbragtes hos den älskvärda familjen Scheel. Men kl. 9 gick diktaren, fastän han kände sig „lidt syg“, på besök hos Tegnér, rimligtvis efter avtal.

De båda herrarna hade som bekant haft brevkontakt med varandra fem år tidigare. H.C. Andersen hade den 15 oktober 1832 skrivit ett brev till Tegnér, som han högt beundrade, och samtidigt skickat honom „to Hefter af mine Digte“, otvivelaktigt „Digte“ (1830) och „Phantasier og Skizzer“ (1831). „Gid De maa synes om dem!“ heter det i brevet. Och den unge mannen redogör inte bara för sitt författarskap utan också för sitt levnadsöde och sin livssyn. Han tillägger: „Dersom De ret vil glæde mig, da – dog det er maaske formeget forlangt – da glæd mig med et Brev; nogle Ord fra Sverrigs første Digter vil være mig saa usigelig kjære.“[9]

I brevet hade Andersen utbett sig Tegnérs omdöme om dikterna. Efter något dröjsmål – delvis förorsakat av besvärlig postgång och av sjukdom – svarade Tegnér nyårsafton 1832.[10] Han uttryckte sig med viss diplomatisk försiktighet men ytterst vänligt. Han fann dikterna „tillkännage anlag som, en gång concentrerade, otvifvelaktigt komma att hedra sitt land“. Han tillade längre fram i brevet i allmänna ordalag: „Mitt nedböjda sinne fägnar sig ännu åt Nordisk sång och bildning och helsar med broderlig glädje uppstigande namn på vår Skandinaviska himmel.“

Berömmet var alltså rätt återhållsamt och har nog knappast motsvarat den sensible unge diktarens högt spända förväntningar.

Om mötet i Göteborg med Tegnér har dagboken att förtälja:

„Portrættet ligner ham, han havde Stjerne paa Brystet; vilde at jeg skulde blive, thi imorgen er der et Badegilde, og der var „smukke Koner“, sagde han, noget en ung Mand og Digter maatte synes om. Han talte meget om at Oehlenschlæger skrev for meget, hans Norges Reises Daarlighed. Af mig havde han kun læst Digtene jeg sendte ham. Talte om Herz, som han kaldte Hjort. Jeg syntes han var lidt svinglende. Bad mig skrive sig til naar jeg vilde besøge ham.“[11]

Något besök i Växjö – det var väl närmast det som åsyftades – blev det aldrig och veterligen inte heller något nytt sammanträffande mellan de båda diktarna.

Däremot har H.C. Andersen, sannolikt kort efter hemkomsten, sänt Tegnér ett exemplar av sin roman Improvisatoren med en vacker dedikation:[12]

„Sverriges Digter / E. Tegnér / med Beundring og / Kjærlighed / fra / Forfatteren.“

Dagen därpå, fredagen den 14 juli, steg H.C. Andersen upp redan kl. ½ 5. Diligensen söderut skulle gå kl. 6. Morgonen var lätt disig. „Bjergene disede“, observerar dagboken.

Ressällskapet i diligensen antecknas. „En Madmoisel Olsen“, som skulle till Köpenhamn, är nog inte så lätt att identifiera. Men där fanns också „en Grev Bjelke, som har reist med Professor Abrahams fra Wien til Rom“. Professor Abrahams är Nicolai Christian Levin Abrahams (1798— 1870), som 1832 blivit Professor extraordinarius i franska vid Köpenhamns universitet och som redan dessförinnan företagit långa utländska resor, bl.a. 1825-1828 tillsammans med den unge musikern Nic. Gerson.

Den greve Bielke, som var med i diligensen, var otvivelaktigt kammarherren Axel Gabriel Bielke, stiftaren av Sveriges allmänna konstförening, en av landets främsta konstkännare och samlare; hans längsta utrikes resa inföll åren 1825-1827.

Så var där en annan herre, som måste ha tilldragit sig diktarens sympatiska uppmärksamhet:

„en ung Herre fra Upsala, som med Atterbom, Gaier og en 10 andre Stykker i Upsala havde hørt Grevinde Silferstolpe oplæse Improvisatoren.“

Om honom heter det under följande dag: „Den unge Herre fra Upsala er Magister Rabe.“[13]

Vi förs alltså direkt in i överstinnan — „grevinde“ är tilltaget i overkanten – Malla Silfverstolpes litterära salong, där man redan före författarens forstå korta uppsalavisit 1837 hade läst högt hans roman Improvisatoren „med mycket nöje“.[14]

Naturen söder om Göteborg och i norra Halland väckte inte den danske diktarens behag. „Fra Kärra“[15], heter det i dagboken, „bliver Egnen fuul og er det næsten hele denne Dagreise.“

Och så var det första göteborgsbesöket avslutat.

II. Resan 1849

När H.C. Andersen nästa gång kom till Göteborg, var hans situation en annan. Han var nu en berömd författare, känd och flitigt läst i flera länder. Hans resa i Sverige 1849 artade sig till ett triumftåg. Man mottog honom med öppna armar och med varma hyllningar.

Man gjorde det för hans egen skull. Hans diktning hade nått fram till många svenska läsare av alla åldrar och av skilda samhällsställningar. I Lund hade han på våren 1840 blivit foremål för intensiva hyllningar. Somliga läste hans verk på originalspråket; de som av någon anledning ansåg sig inte kunna forstå danskt språk, kunde läsa en hel del i svenska översättningar.

Man gjorde det också för Danmarks skull. Upproret i Slesvig-Holstein 1848 och Preussens ingripande till dess stöd drev fram skandinavismen till en höjdpunkt, och i Sverige flammade sympatien upp för det kämpande Danmark. Strömmen av svenska frivilliga till den danska armén och flottan och den svenska truppsändningen till Fyn hade sin motsvarighet och sin bakgrund i en stark och levande folkopinion.

Upproret och de blodiga krigshändelserna hade gjort Andersen deprimerad. När stilleståndet löpt ut, började i april krigsoperationerna på nytt. Läget var allt annat än uppmuntrande. „Mit Sinde var sygt“, säger han i sin självbiografi; han led psykiskt och fysiskt. Hans trofasta väninna från kanalbåten 1837 Fredrika Bremer övertalade honom under ett besök i Köpenhamn att resa till Sverige och utrustade honom frikostigt med introduktionsbrev och rekommendationsskrivelser till ett lämpligt urval av sina talrika inflytelsesrika litterära vänner i hemlandet.

Torsdagen den 17 maj, Kristi himmelfärdsdag, anträddes denna resa, som bl.a. resulterade i den charmerande boken „I Sverrig“ (1851 ).[16]

Överfarten över Öresund blev stormig och besvärlig. Ängbåten kunde inte gå in i Hälsingborgs hamn utan måste kasta ankar. I en liten roddbåt tog man sig i land. „Baaden blev kastet som en Spaan om paa Vandet og jeg var dyndvaad af Søerne“, heter det i brev till Jonas Collin (jfr not 2). Man kom dock lyckligen i land. Diktaren och hans uppenbarligen rätt pratsjuke reskamrat, grosshandlaren Pinæus Levison från Köpenhamn („en meget venlig talende Mand, der satte mig ind i hele sit Familieliv“), kunde fredag morgon starta med diligensen från Hälsingborg till Göteborg i eländigt väder. I Halmstad, „den anseeligste Stad paa denne Tour“, fick man dålig mat; särskilt klagar Andersen i sin dagbok över socker i brödet — han är förvisso varken den förste eller den siste utländske resenär som lidit av det svenska brödets överdrivna sockerhalt. Liksom 1837 tog diligensen två dar till Göteborg, och först lördag kväll (den 19 maj) kl. 7 var man framme. Man tog in på Hotell Göta källare, och Andersen fick efter åtskilligt parlamenterande två rum – han behövde det för att kunna ta emot visiter, framhöll den beställsamme Levison.[17]

Under „Anmälde Resande“ upptar Handelstidningen 21/5 1849 mycket riktigt såsom boende på Göta källare: „herr H.C. Andersen och grosshandlaren P. Levison, Köpenhamn.“

I MLE presenterar H.C. Andersen staden Göteborg i påfallande varma ordalag:

„Som en halv engelsk-hollandsk Bye laae med lysende Gasflammer, storartet og levende: Göthaborg, ganske anderledes, som det syntes, frem med Tiden end de andre svenske Byer.“[18]

Och utan tvivel har den strålande gatubelysningen tett sig ganska imponerande i en svensk småstad med omkr. 25.000 invånare. Före någon annan stad i riket hade Göteborg 1846 skaffat sig gasverk och ordnat sin gatubelysning på ett efter dåtida förhållanden utomordentligt sätt. I Stockholm genomfördes denna modernisering först 1853, i Köpenhamn först 1857.

Söndagen den 20 gick H.C. Andersen på besök till danske generalkonsuln Henrik Scheel, en gammal bekant från besöket 12 år tidigare – dagboken kallar honom med någen överdrift „grev Scheel“. Scheel lät en betjänt följa den celebre författaren runt till folk, som han ville besöka. Först gällde det en av Göteborgs främsta medborgare, den då 62-årige skeppsredaren och grosshandlaren kommerserådet Olof Wijk d.ä. – hans namn skymtade i det foregående på tal om sammanträffandet med Tegnér 1837.

Olof Wijk var den egentlige nydanaren av Göteborgs hamn och en drivande kraft vid upprättandet av trafiken i Göta kanal. Han hade reorganiserat stadens trassliga drätselförvaltning, skapat Nya Allén och tagit initiativet till en rad andra viktiga företag. Han var en utomordentligt dugande och framsynt kommunalman och en inflytelserik ledamot av borgarståndet, vars talman han blev 1850.[19]

Olof Wijk och hans åtskilliga år yngre hustru Hilda Prytz, beundrad och besjungen av Esaias Tegnér, Bernhard von Beskow och den gamle diplomaten Carl Gustaf von Brinkman, bodde med adress Lilla Bommen 1, alltså helt nära det „wijkska huset“, ritat av Adolf Wilhelm Edelsvärd och fårdigt 1855.

Till Olof Wijk hade Andersen blivit rekommenderad av den svensknorske generalkonsuln i Köpenhamn, Frans Anton Ewerlöf.[20] Han fick också ett hjärtligt mottagande av den mäktige mannen; Wijk gjorde honom genast bekant med kaptenen på ångfartyget „Polhem“, som två dagar senare skulle föra honom på Göta kanal till Stockholm.[21]

Och så kunde Wijk berätta, att „der var gode Efterretninger fra Danmark, at Preusen for sin Deel vilde Fred, at Rusland havde givet sit Ultimatum“. Bakgrunden till dessa underrättelser var, att Preussen, som i kriget stöddes av andra tyska stater, verkligen önskade separatfred och i mitten av maj torde ha varit berett att uppta forhandlingar med Danmark, och vidare att Ryssland, utan att dock ställa något ultimatum, ivrigt arbetade för att få slut på kriget. H.C. Andersen levde intensivt med i krigshändelserna: „jeg kan ikke vende Tanken fra Begivenhederne hjemme, altid vender den om til disse, det er som havde jeg forladt en kjær Syg, jeg ikke vidste om levede eller døde!“

Nästa besök gällde en person, som H.C. Andersen i sin dagbok i hastigheten råkar kalla „Madms: Rolander“.[22] Härmed menar han den av sin samtid rätt uppburna författarinnan Sofie Bolander. Denna dam var dotter till den kände fabrikören och grosshandlaren Gustaf Eric Bolander (släktens andra generation i Göteborg). Hon var född 1807 och var nu lärarinna vid Kjellbergska flickskolan. Hon hade vid uppnådda 42 års ålder en uppmärksammad produktion bakom sig. Den omfattade framför allt Tante Agnetas aftonberättelser för sina unga vänner, som kommit ut i 3 häften under åren 1840, 1841 och 1846.[23]

Sofie Bolander ägde utan tvivel litterär begåvning. Och hon var en talangfull förkämpe för kvinnans rätt till egen personlig utveckling och till självständigt tänkande och verkande. Hon har helt naturligt haft nära forbindelser med Fredrika Bremer. Deras uppfattningar företer beröringspunkter, men skillnaden i åsikter är dock påtaglig. Fredrika Bremers program är åtskilligt radikalare än Sofie Bolanders.[24]

Mamsell Bolander bodde hos sin bror, konfiskationsinspektoren och auditören G. T. Bolander och hans hustru Ida Carolina, Norra Hamngatan 18 (hörnet Norra/Östra Hamngatan) med utsikt över nuvarande Gustaf Adolfs torg.[25]

Naturligtvis hade H.C. Andersen med sig ett litet introduktionsbrev från Fredrika Bremer. Mottagandet blev hjärtligt. Mamsell Bolander „syntes glad ved at see mig“, heter det i dagboken, „sværmet for De to Baronesser, bad mig om et Bidrag til et Qvartalsskrift“.

Man forstår, att den store diktaren, så beroende av vänlighet och erkänsla, har uppskattat komplimangen för sin roman De to Baronesser (för övrigt utkommen i svensk översättning just 1849). Och då Sofie Bolander sedan bad om ett bidrag till en litterär tidskrift, har han väl inte haft hjärta att säga nej. På den här punkten tror jag det är nödvändigt med en liten utvikning.

Fr. o. m. februari månad 1834 hade den driftige och yrkeskunnige danskfödde N. J. Gumpert övertagit den bokhandel i Göteborg, som C. W. K. Gleerup 1830 öppnat som en filial till sitt huvudföretag i Lund. Under Gumperts ledning blev den en blomstrande rörelse.[26] Ett boktryckeri anknöts till den 1847. På detta tryckeri kom bl.a. Göteborgs handels- och sjöfartstidning att tryckas från slutet av 1848 till slutet av 1854, under Johan Sandwalls redaktörstid och en tid därefter.

Gumpert försökte sig dessutom som bokförläggare och synes ha haft framgång också inom denna bransch, i frisk och skarp konkurrens med en annan göteborgsbokhandlare, den uppslagsrike och synnerligen skicklige D. F. Bonnier.

Tidskrifter av allmänt litterärt innehåll fanns det ganska gott om i landet. Floran av dylika – oftast relativt kortlivade — publikationer var tämligen utbredd. Också i Göteborg hade det funnits exemplar av arten. År 1832 hade boktryckaren Charles Backman utgivit „Linnaea“, en „månadsskrift för bildade qvinnor“, men den upplevde bara årets 12 nummer. Vad mamsell Bolander ville ha H.C. Andersens medverkan till var just en litterär publikation, som vände sig till den kvinnliga publiken.

Hon hade nämligen planer på att starta en sådan. Planen blev verklighet. Den 26/9 1849 utfärdades utgivningsbevis för bokhandlaren N. J. Gumpert på „Götha. Tidskrift för fruntimmer“; i oktober, november och december utkom 3 haften av tidskriften, vart och ett omfattande 64 sidor. Det första smyckades av litograferad titelvignett och en bild av den göteborgsfödde skulptören Johan Peter Molins Amor (Rom 1848).

Att det är Sofie Bolander som är den ambitiösa tidskriftens redaktör är höjt över varje tvivel. Hon har själv författat (under signaturen S — e -der) en avsevärd del av häftenas innehåll.

Redan första häftet (oktober) vet att berätta (bakre omslaget): „Särskilt få vi nämna att Danska Skalden Andersen lofvat sitt bidrag dertill och torde kanske redan i nästa häfte något från hans penna komma att inflyta.“ Andra häftet (november) innehåller dock inte något sådant bidrag. Men i tredje häftet (december) kan man läsa två dikter av den danske skalden. Den ena har till overskrift „Paa det förste Blad i et musikalsk Album“. Dikten börjar „See Hörren staar saa slank og fri“; den trycktes ungefär samtidigt (december 1849) i Danmark. Den andra är „Poesien“ („Der er et herligt Land, det kaldes Poesien“), den dikt som H.C. Andersen skrev till Adam Oehlenschlægers 70-årsdag den 14 november 1849 och som sjöngs vid festen på Den Kgl. Skydebane. Den förelåg tryckt vid festen; göteborgstrycket är sålunda omkr. en månad senare.[27]

På bakre omslaget av tredje häftet får man veta, att „skalden Andersen har benäget lofvat lemna några utdrag ur sitt under handen varande arbete „I Sverrig“ med hvilket vi troligen få göra läsarne bekanta uti ett af de första häftena“ (nämligen av nästkommande årgång).

Men någon andra årgång blev det inte av Götha.[28] Och någon svensk förhandspublikation av reseboken „I Sverrig“ torde knappast ha kommit till stånd.

Nu återgår vi till H.C. Andersens välfyllda program för söndagen. Efter middag hos konsul Scheel begav sig diktaren tillbaka till sitt hotell. Där fick han en svarsvisit av kommerserådet Wijk. Och lite senare uppen-barade sig med brev från Sofie Bolander „en Hæredshöfding Brusevits, der vilde have mig hjem i sin Familie“. Den vanlige häradshövdingen var Adolph Brusewitz, förste rådhuskanslist och sterbhusnotarie till professionen, bosatt Kungsgatan 28.[29] Hans älskvärda inbjudan accepterades tydligen.

H.C. Andersens energi var ingalunda uttömd med besöket hos familjen Brusewitz. Han hade kraft och tid för ett teaterbesök.

Han styrde sina steg till teatern på Södra Hamngatan, senare kallad „Mindre teatern“ men vid denna tid ännu bärande det mer imponerande namnet „Stora teatern“.[30]

Där uppträdde sedan den 20 mars Carl Gustaf Hesslers sällskap, en av de mera konstskickliga och framgångsrika trupper, som då för tiden spelade i skilda svenska städer. Programmet upptog denna kväll två pjäser. Den ena var en komedi av den omåttligt populäre franske dramatikern Eugène Scribe och en av hans medarbetare Lemoine. Den hette på svenska „En hustru som kastar sig ut genom fönstret“ och gavs nu för andra gången. Den andra var ett svenskt originalstycke, „Magister Ageholm eller Fragmenterne“, betecknat som „tragikomedie i 3 akter, med kupletter“, författat av Arthur Ejserman; det gavs likaledes för andra gången.

H.C. Andersen hade nog fått vissa varningar beträffande det svenska stycket. I brev samma dag (20/5) till sin faderlige vän och beskyddare, den gamle Jonas Collin, skriver han, att han skall gå på teatern och se „en svensk Comedie, men den duer slet ikke siger man“. Kvällen blev också en olustig upplevelse för den kringsynte teaterkännaren och den fint kännande människan H.C. Andersen.

Författaren till „Magister Ageholm“ var en ung skådespelare i Hesslers trupp, Arthur Ejserman (född 1826), son till polissekreteraren i staden, vice häradshövding Jakob Ejserman och hans hustru. Han hade nyligen debuterat som Konjander i August Blanches „Hittebarnet“; debuten utföll enligt Handelstidningen „lysande“.[31]

Pjäsen „Magister Ageholm“ nådde inte trycket; den överlevde heller inte sitt andra uppförande. Den utgjorde en ganske grym drift med den avsigkomne och ytterst originelle språkläraren Anders Gustaf Holm. Efter omfattande studier i Lund, som ledde till både prästexamen och magistergraden (1814), hade Holm – på grund av sina utomordentliga insikter i arabiska gemenligen kallad „Araben“ – försökt sin lycka som huspredikant både hos fältmarskalken greve Curt von Stedingk (från 1817) och hos överstekammarherren friherre Karl Diedric Hamilton på Boo (från 1819), en kort tid även som präst på landsbygden. Det sista gick nu inte så bra. Holm återvände omkring 1830 till Lund och försörjde sig flera år som privatlärare i språk. Det uppges att han kunnat bortåt 20 språk, klassiska, orientaliska och moderna (inklusive ryska); arabiskan var hans stora kärlek.[32]

Av någon anledning bröt emellertid „Araben“ upp från sin akademiska lundamiljö för att slå sig ner i Göteborg. Flyttningen torde ha ägt rum omkr. 1837. Också i Göteborg försörjde han sig – så gott det nu gick – som språklärare; hans språkliga register var ju imponerande. Hans originella klädsel – ofta en blå bonjour med ståndkrage samt hög hatt – och hans egendomliga smackande läten gjorde honom snart till en allbekant gestalt i staden och en utpekad driftkuku.

Ännu 1845 bodde A. G. Holm kvar i Göteborg.[33] Men mot slutet av årtiondet bröt han upp och sökte sig till Stockholm. Här blev han, skriver Birger Schöldström, „snart ett gatans original, känd af hög och låg“. Försörjningsmöjligheterna blev allt vanskligare, och brännvinet torde ha bidragit till ett ökat förfall. År 1849 slog sig tre av hans gamla vänner samman och ordnade en subskription till hans förmån. De kunde tack vare dess resultat inlösa den nu 63-årige „Araben“ på Danvikens hem för åldriga, fattiga och sjuka och därigenom rädda honom från rena undergången. Där fick han nu tillbringa några relativt bekymmersfria år, alltjämt fordjupad i sina språkstudier. Han dog 1852.[34]

Denne magister A. G. Holm var det alltså som – knappast ens nödtorftigt maskerad – var föremål får ett tämligen obarmhärtigt gyckel i den svenska tragikomedin. Gycklet var så mycket grymmare som forfattaren — huvudrollsinnehavaren enligt vad Handelstidningen redan 2/5 1849 vet berätta „lärer“ imitera sitt offer „ända till illusion“.

Handelstidningens omnämnande (19/5) av premäåren hade egentligen varit ganska snävt hållet. „Hvad sjelfa pjesen beträffar, år den egentligen ingen pjes, enär den saknar både intrig och sådana kombinationer som förmå stegra intresset. Den är helt enkelt, hvad den utger sig vara, fragmenter, men som dock innehåller åtskilliga humoristiska, om författareanlag vittnande partier.“

Tydligen fanns det folk som ogillade denna tämligen reserverade hållning från tidningens sida. Några dagar senare (23/5) införes under „Insändt“ en längre artikel med utförlig redogörelse för styckets innehåll och en rad positiva omdömen: „En sann humor, blandad af det mellankoliska [så!] i magisterns lynne, som motgången framkallat, och det barnsligt glada och naiva, hvaraf han var mäktig endast för stunden, i sällskap med goda vänner, helst vid glaset, går igenom det hela. – Karakteren är sannt hållen, och stycket företer många både qvicka och vackra ställen.“ Insändaren är undertecknad „G“.

For H.C. Andersen blev teaterbesöket i Göteborg — och särskilt den svenska pjäsen – en svår upplevelse. Både dagboken och MLE vittnar tydligt om hur upprörd han blev.

Redan intrycket av teatersalongen var nedslående: „der er med Træbænk i første Parquet, der var faae Folk, uhyggeligt“ (dagboken).

Och stycket självt („Magister Ageholm“) tyckte den känslige diktaren enligt MLE vara otäckt („hæsligt“), ja rått („raat“). Han fann det upprörande att på detta sätt forhåna en ännu levande person, en gammal lärd, som nu hamnat på fattighuset. Inte minst reagerade H.C. Andersen mot gycklet med den gamle „Arabens“ misslyckade försök på friarstråten („vilde altid saa gjerne giftes“, dagboken); här hade smärtsamma egna upplevelser satt särskilt känsliga strängar i dallring. Publiken i övrigt, uppenbarligen tämligen fåtalig, reagerade annorlunda; särskilt den skickliga imitationen av det gamla originalet var det väl, som „stormende applauderedes“ (dagboken).

H.C. Andersen fann att „det hele var løse Scener uden Handling og Characteer“ (dagboken). Han gick efter andra akten och behövde på så sätt inte bevittna „tragikomediens“ upplösning: den gamle magistern har flyttat till Stockholm, blir lurad och inlöses slutligen med vänners hjälp på Danviken – alldeles som i verkligheten.

Under mellanakten hade den danske diktaren fått ett besök. Bokhandlaren Gumpert kände igen honom „fra sin Loge“ och kom ner till honom. Kanske har Gumpert uttalat sin önskan att få avlägga visit nästa dag.

Dagen därpå, måndagen den 21 maj, kunde H.C. Andersen sända iväg tre brev, till Jonas Collin, omtalat ovan, tili Edvard Collin och till Fredrika Bremer.[35] Sedan fick han besök av bokhandlaren Gumpert. Man kan gissa, att de båda herrarna talade bl.a. om det bidrag till den planerade tidskriften Götha, som Sofie Bolander bett om dagen förut.

Gumperts besök har nog inte blivit så långvarigt. Det var många punkter på programmet, som väntade. Först fick Andersen gå med kommerserådet Olof Wijk och se på hamnen. Den hade främst tack vare Wijks förutseende insatser muddrats upp och därigenom kunnat utvecklas till en storhamn,[36] dit även större fartyg kunde löpa in — de hade länge måst ankra ute vid Klippan. Herrarna besåg sedan badhuset, beläget Skeppsbron 1 på gården. Det hade ju, som tidigare nämnts, tillkommit på Wijks initiativ och tack vare främst hans ekonomiska insatser (1830). För sin tid var det storartat, med bl.a. 12 karbadsrum; marmorbadkaren väckte diktarens berättigade beundran.[37]

Efter promenaden med Olof Wijk skyndade H.C. Andersen med sedvanlig energi vidare. Han gjorde besök i Gumperts bokhandel – då belägen i hörnet Södra Hamngatan/Korsgatan — och köpte en karta och en resehandbok („Kort og Reisebog“).[38] Sedan styrde han stegen till konsul Scheel, där han träffade ett par landsmän som hade nära kontakt med familjen Collin. Det var kammerraad Claus Chr. Bang och hans dotter Emma, gift med skeppsredaren, kofferdikaptenen i Göteborg N. P. Butenschön och bosatt på Hedås landeri (på nuvarande „Excercisheden“ eller „Heden“).[39] Fru Butenschön gjorde tydligen inte något charmerande intryck. „Hun var kjedelig høflig“, säger dagboken. Men nya prövningar väntade.

H.C. Andersen hade uppenbarligen krafter att än en gang besöka Sofie Bolander, som muntrade upp honom med en kopp tunn choklad och „en Bog af Tjörneros“.[40] Värdinnan och en besökande danskfödd fru fick höra två Eventyr föredragas av författaren. Sedan var det nog hög tid för denne att uppsöka hotellet och klä om sig för middagen.

Det skulle nämligen bli middag hos kommerserådet Wijk. Den var tydligen uppslagen i den större stilen. Värden uppträdde i „det grønne Baand“,[41] och alla var överhuvud taget „i fuld Stads“. Den stackars diktaren kände sig lite besvärad. „Jeg kom ganske ordentlig klædt, men hvor var ikke de andre festlige“, skriver han till väninnan Henriette Wulff.

Det var också fina gäster. I MLE heter det, att författaren i det wijkska hemmet „i faa Timer sluttede Bekjendtskab med Göthaborgs betydeligste Personer“. Där var landshövdingen, den betydande moderat-liberale politikern och tidigare mångårige regeringsledamoten Olof Immanuel Fåhræus, tillika framstående naturforskare och internationellt känd entomolog, en av Göteborgs museums stiftare. Där var biskopen, den blide, glad-lynte och grundlärde teol. doktor Anders Bruhn – han hade enligt brevet både orden och „vor Herre paa Korset“ (biskopskorset) på sig. Efter lång och hedrande verksamhet som lektor vid Göteborgs gymnasium hade Bruhn någon tid varit domprost i Västerås, innan han 1840 efterträdde C. F. af Wingård som biskop i hemstiftet. Han nådde betydlig berømmelse genom sina gedigna läroböcker, länge använda vid gymnasier och universitet och kanske på grund av sin „tröglästa stil“ inte odelat älskade av sina unga läsare. Mest berömd blev han dock måhända — så orättvis kan eftervärlden vara — för sin rent otroliga tankspriddhet; om den var — och är — anekdoterna otaliga.[42]

Också H.C. Andersen fick röna prov på den berömda distraktionen. Biskopen kallade honom för „assessor“ och „forvexlede Kiel med Kolding“. „Assessor“ spelade kanske inte så stor roll; det var säkert menat som en vänlighet. Mindre lyckad var under rådande forhållanden förväxlingen mellan Kiel och Kolding. Kiel var ju sedan mars 1848 sätet för den upproriska „provisoriska“ slesvig-holsteinska regeringen. Vid Kolding hade den danska hären så sent som den 23 april – alltså en knapp månad före den wijkska middagen – utkämpat en blodig batalj i ett fruktlöst försök att hejda de fientliga truppernas framryckning över Sønderjyllands gräns. Inom en parentes i dogboken berättar Andersen en av de mera spridda anekdoterna om den bruhnska distraktionen, den om den gamle biskopen som vid ett större kalas hemma avlägsnade sig för att på sitt rum hämta papper och bläck, fann sängen bäddad och allt ordnat för natten och helt enkelt gick till sängs och somnade för att snart väckas av sin förskräckta och häpna hustru.

Sällskapet var nog rätt stort. „Der var en heel Deel Herrer“, heter det i brevet till Henriette Wulff. „En ret vakker Frøken havde jeg til bords”, berättar dagboken. Och bland damerna nämner MLE „den aandfulde Romanforfatterinde Frøken Bolander“. Stämningen var god. Man drack H.C. Andersens skål, och alla var högst älskväraa mot den danske gästen.

Landshövding och biskop bröt upp tidigt. Familjens dotter fick i stället komma in.[43] Och för henne läste Andersen ett Eventyr; „hun fik det paa halv svensk“. Och så fick de äldre också ett, och man kom varandra allt närmare („nu bleve vi alle mere bekjendt med hverandre“). Före avskedet fick H.C. Andersen lova att komma tillbaka på återvägen från Stockholm och hälsa på familjen Wijk ute på landet, på Bokedal vid Jonsered.[44]

Efter den wijkska middagen har H.C. Andersen nog begivit sig till sitt hotell. I dagboken har han antecknat: „Fik fra Gumpert een af Madms Rolanders [d.v.s. Bolanders] Bøger.“ Av allt att döma har det varit romanen Trolldomstecknet, inte något litterärt mästerverk men märklig som „en av våra första utpräglade tendensromaner“ (E. Lindström); den var i två delar, tryckt 1845 i Jönköping hos J. Sandwall. Den uppges vara förlagd av J. L. Brudin i Stockholm (så Linnström, Svenskt boklexikon), men åtminstone en del av upplagen har utgivits „på Bokhandlaren N. J. Gumperts förlag, Göteborg“, (så UUB:s exemplar). Författarinnans namn var inte utsatt men antyddes på ett då populärt sätt: „af Förf. till Tante Agnetas Aftonberättelser, Qvinnan med Förmyndare m. fl.“ Denna bok fanns kvar i H.C. Andersens dödsbo.[45]

Sedan följde bokhandlaren Gumpert sin berömde landsman ombord på ångfartyget „Polhem“. Kl. 10 låg H.C. Andersen väl installerad ensam i sin hytt. Med älskvärd omtänksamhet gjorde kommerserådet Wijk en avskedsvisit hos den redan nerbäddade. Han hade mycket att säga till om i Göta kanalbolaget — han blev 1850 ordförande i dess direktion – och hade nog sett till att allt ordnats på basta tänkbara sätt for den danske resenären. Kl. 6 på morgonen lade fartyget ut – det skulle enligt annonsen avgå „i dagningen“. Kl. 7 var H.C. Andersen på däck. Dagboken noterar: „Solskind men koldt; Kilderne og det Vaade paa Klipperne skinnede som var det Snee der laae og smæltede.“ Och så fördes diktaren vidare på resan „i Sverrig“, som formade sig till ett sannskyldigt triumftåg.

Det är möjligt att samtalen med den danske diktaren for Sofie Bolanders del inte bara resulterat i bidragen till tidskriften Götha. Signaturen Åbergson (= Oscar Rydqvist) har i en artikel i Dagens nyheter (23/3 1955) framkastat den intressanta tanken, att det år H.C. Andersen-gestalten som skymtar i den vittra mamsellens lilla bok En gammal ungkarls bekännelser till de ogifta damerna (Götheborg: Anders Lindgrens forlag 1851). Där är det en 50-års herre som talar (s. 6-7):

„På heder och paroll, jag har velat gifta mig! . . . Jag föddes med ett hjerta lika varmt som tusende andras. Då min mor i min barndom lärde mig att Gud skapat sköna varelser, som kallas englar, så tänkte jag mig dem alltid i små hvita rynklifsklädningar, med långa, ljusa hårflätor utefter ryggen. Det var mig omöjligt att föreställa mig en engel i byxor och jacka. Min första sälla barndomstro var, att också jorden hade sina englar, och att de voro J, mina damar.“

Kanske är detta lite for naivt sentimentalt for att vara yttrat av H.C. Andersen. Men man måste betänka, att yttrandet i så fall skulle vara levererat i Sofie Bolanders tappning.

Emellertid måste man nog konstatera, att den talande personen, „en femtio års grånad ungkarl“, företer många drag, som stämmer mycket illa med H.C. Andersen och hans förhållanden. Skulle verkligen någon reminiscens föreligga, har forfattarinnan i varje fall drivit forklädnaden mycket långt.

Sedan H.C. Andersen tillbragt en intensiv tid i Stockholm och Uppsala och hunnit med en kort avstickare till Dalarna, steg han på kvällen den 12/7 ombord på kanalbåten i Stockholm. Efter ett besök på Såby hos den högst originelle gamle greven Edvard Fredrik von Saltza, i Linköping, Vadstena, Motala (med sångarhyllning), Mariestad (med flera dagar hos Hamiltons på Hönsäter och Blomberg), Vänersborg och Trollhättan nådde den danske resenären fredagen den 10/8 åter till Göteborg. Han kom med ångaren „Vestergöthland“ närmast från Trollhättan.

Då han kom fram till Göteborg, stod den trogne vännen och hjälparen bokhandlaren N. J. Gumpert på bryggan och tog emot. Det hade sina särskilda skäl. „Han indbød mig at boe hos sig, da der, for Markedets Skyld, ikke fandtes Plads i Byen.“[46] Inbjudan accepterades tacksamt. „Jeg fløttede ind paa deres Sal.“ På kvällen var H.C. Andersen på konsert, „Auberts consert, hvor Strandberg sang“.[47]

Det låg en hel del efterlängtad post och väntade i Göteborg, brev från bl.a. Edvard Collin (troligen 2 st.) och Jette Wulff (2 st.), Mathilde Ørsted och Bernhard von Beskow (2 st.).[48] Dagboken konstaterar slutligen, att „Gaderne har Gas Belysning“.

Tidigt lördag morgon den 11/8 var det „Besög af Ness, som er her og lever af at daguerrotypere, han bad mig sidde for sig da han gjerne vilde forære mit Billed til Gumpert“.

Den besökande var den danske dagerrotypisten Christian Nees, som augusti-december 1849 vistades i Göteborg, där han i sitt logi „hos Herr Dahlander vid Kaserntorget“ varje dag kl. 9-1, 3-6 utförde „Daguerreotypporträtter från 6 Rdr rgs och derutöfver i förhållande till porträttens storlek, personernas antal och kolereringen“.[49]

Efter att ha suttit för sin konstskicklige landsmans kamera gick H.C. Andersen på visit hos kommerserådet Wijk, som „vilde have mig paa Landet imorgen“ – det var ju halvt om halvt avtalat vid middagen den 21/5. Också den här gången blev det ett sammanträffände med Sofie Bolander. Andersen och hon gick tillsammans till familjen Butenschön, „hvor de Alle vare meget nette“. Längre fram på dagen träffade H.C. Andersen vännen Bernhard von Beskow och hans hustru. De var på väg till Köpenhamn bl.a. för att besöka Oehlenschlægers.[50] Och senare gick Andersen ner till kajen och tog farväl av de bortresande; de skulle fara med ångfartyget „Nordstjernan“, „et prægtigt stort Fartøi“.[51] Bland passagerarna var också fru Lagerheim, framhåller dagboken; utan tvivel avses friherrinnan Charlotta Adelaide Lagerheim, f. Schwan, maka till dåvarande svenske envoyén i Köpenhamn Elias Lagerheim.

Men därmed var det inte slut på dagens upplevelser. Dagboken fortsätter:

„Var at see en Amor, som hvæsser Pile af Molin, gjort i Rom 1849. Under Krigsbulderet fløi det smukke Marmorbarn mod Norden.“

Det var den nu i Göteborgs konstmuseum bevarade skulpturen Amorin, signerad „P. Molin. Rom 1849“; den tillföll museet 1902 genom Pontus och Göthilda Fürstenbergs testamente.

Sist under denna innehållsrika dag antecknas, att „Fru Gumpert er Søster til Sangerinden Madms Nissen“.[52]

Något söndagsbesök hos familjen Wijk ute på Bokedal blev det inte. I stället reste H.C. Andersen till Marstrand, där väninnan Fredrika Bremer befann sig tillsammans med sin syster;[53] här fick han höra en förmiddagskonsert av „den italienske Operatroupe fra Stockholm“[54] och njöt av „et sydligt Badesteds Livlighed“. Fredrika Bremer skulle snart starta på sin Amerikaresa; hon följde med sin danske författarkollega till Göteborg. Ombord på båten väckte de båda författarna uppmärksamhet. Det samlades folk omkring dem och sjöng svenska och danska sånger. „Der er et yndigt Land“ tycktes ha blivit svenskarnas älsklingssång, var Andersens intryck.[55]

Något mera kan knappast inhämtas om Göteborgsbesöket 1849. Säkerligen gick diligensen söderut måndagen den 13/8. Och omkr. den 15/8 var H.C. Andersen åter hemma i Köpenhamn.[56]

III. Resan 1871

Bjørnstjerne Bjørnson hade H.C. Andersen träffat samman med — och blivit god vän med – i Rom 1861. Han hade sedan åter stött på honom i Paris 1863. Bjørnson hade länge velat locka sin danske kollega till ett besök i Norge. Långsamt mognade planen. Sommaren 1871 blev besöket verklighet. Och i samband med det kom den äldrande diktaren att för tredje gången besöka Göteborg.[57]

Den gamle herrn bodde under sommaren hos familjen Moritz och Dorothea Melchior i den vackra villan Rolighed på Østerbro med utsikt över Öresund. Avresan var bestämd till tisdagen den 25 juli. Fru Melchior var nere för att vinka av sin gäst vid Malmöb¨åten. Men plötsligt ändrade H.C. Andersen sin resplan, bekymrad över den kraftiga vinden och sjögången, tog vägen över Helsingør och kom lyckligen över Sundet. Kl. 1.45 e. m. onsdagen den 26 ångade tåget ut från Hälsingborgs station, och efter tågbyte i Eslöv nådde man kl. 10 på kvällen Jönköping.

Redan under denna första etapp av resan märktes det till fullo, vilken berömmelse H.C. Andersen vunnit, både i Sverige och annorstädes i världen. Kaptenen på Hälsingborgsbåten („det var et meget lille Dampskib, det slingrede voldsomt“) berättade, att han just hade en av de andersenska böckerna hos bokbindaren. Två amerikanare på tåget till Eslöv kände igen diktaren efter hans bild i en amerikansk tidskrift, „sagde Venligheder“ (dagboken) och „udtalte stor Glæde da de hørte at de var sammen med Hans Christian Andersen“ (det nedan citerade brevet till Therese Henriques). En fin gammal dam, som steg på i Höör, kände också igen honom och försäkrade, att hon satte honom högt över Dickens som författare. Portieren på hotellet i Jönköping, där det blev övernattning, frågade med respektfull häpnad, när han fick höra, att hans gäst var Etatsrådet H.C. Andersen från Köpenhamn: „Er det Skalden?“

I övrigt vet dagboken att berätta, att man på vägen till Jönköping vid Lamhult mötte „Kong Carl som vilde til Beckskog“. Carl XV tillbragte en del av sommaren på Särö 2½ mil söder om Göteborg för att vårda sin försvagade hälsa. Den 26 juli foretog han emellertid en resa till sitt kära Bäckaskog i nordöstligaste Skåne. Där skulle han i samband med en stor hästauktion under några dagar träffa bl.a. kung Christian IX av Danmark och hans söner kronprins Frederik och kung Georg av Grekland.[58]

Efter att ha tillbragt natten och den följande dagen i Jönköping reste Andersen tidigt fredag morgon den 28 till Göteborg, dit han kom fram omkring kl. 1 e. m. Nu liksom förra gången tog han in på Göta källare („Göthaborg Kellern“, heter det i dagboken). „Alt var besat“ – säkert främst på grund av det stundande lantbruksmötet med stor utställning (jfr nedan) – och man kunde bara bjuda ett rum 4 trappor upp. „Det var for høit“, och efter åtskilligt parlamenterande fick den celebre gästen „om Aftenen“ ett litet men mycket fint rum på undra botten („med Gulvtæppe og al Eleganse“).[59] En ung vän, kompositören Jacob Adolf Hägg, som studerat för Gade i Köpenhamn och fått bo hos Melchiors,[60] kom på besök. Han hade en inbjudan från sin „rige Ven Hr Bratt“. Men H.C. Andersen var trött och efter att ha ätit middag och tagit en kort promenad („et lille Løb i de nærmeste Gader“) gick han tidigt i säng.

Lördag f. m. kl. 10 kom den unge Hägg tillbaka. De båda herrarna gjorde ett resultatlöst besök på posten för att höra efter brev; H.C. Andersen postade brev till fru Therese Henriques och fru Henriette Collin (både nyss citerade). Sedan gick man till Museets avdelning för målningar och skulpturer, inrymd, liksom Museet i dess helhet, i Ostindiska kompaniets praktfulla magasinsbyggnad på Norra Hamngatan. Där lade Andersen bl.a. märke till en tavla av norrmannen Hans Fredrik Gude (En likfärd på Sognefjord i Norge) och „flere interessante af Bergh(?)“, d.v.s. av landskapsmålaren Edward Bergh; av denne konstnär fanns hans vackra Tyrolerlandskap (1864) och Svenskt landskap (1864).[61]

Sedan begav sig Hägg och hans celebre danske följeslagare till „Häggs Velynder Hr. Brat“. Den herr Bratt som det är fråga om är den starkt musikintresserade grosshandlaren Lars Gustaf Bratt, född 1824 och gift 1851 med Josephine Pineus. De besökande träffade hans fru och dessutom „Grosserer Adolphs Frue“. Fru Bratt „var meget venlig“.[62] I det brattska hemmet („de boede smukt“; adressen var Södra Hamngatan 33) kunde man beundra „en smuk Marmor Statue, en ung Harpespiller af Molin(?)“.

På hemvägen tili Göta källare mötte de enligt dagboken „en Broder til den danske Consul Warburg, der er gift med Frøken Drucker“.[63] Konsul Warburg hade inbjudit som gäst den danske professorn Bendt S. Jørgensen från Landbohøjskolen, som skulle komma till Göteborg med anledning av det stora lantbruksmötet.

Enligt dagboken hade Andersen lämnat sitt visitkort hos Pontus Fürstenberg, den store konstsamlaren och mecenaten. Efter middagen kom Fürstenberg på svarsvisit till hotellet, men Andersen kände sig opasslig („jeg laae i Dvale paa Sophaen og havde ondt i mit Bryst“), och sammanträffandet blev nog kortvarigt.

En kort promenad förde sedan Andersen till Trädgårdsforeningens park – „Trægaarden“, kallar han den i dagboken som en rigtig göteborgare. Han hörde musik och träffade danska bekanta. När han kommit inåt centrum igen, fick han se namnet Gumpert över en bokhandel. Andersen kom mycket väl ihåg sin gamle vän N. J. Gumpert – „han som ved mit første Besøg fra Gaden tog venlig mod mig“[64] – och steg in och bad att få tala med chefen. Men Gumpert var död för länge sedan (1854), och „et vildtfremmet Ansigt“ visade sig; säkerligen var det Magnus Kindal, som 1870 blivit ensam förståndare för Gumperts bok- og pappershandel och som 1872 också blev ensam ägare. „Det er ikke den jeg søger“, var den besökandes uppriktigt besvikna ord.

Göteborgsvädret var föga uppmuntrande, „regnig og ruskig“ har H.C. Andersen lärt sig att det heter på svenska. Söndagsförmiddagen var dyster. „I Dag seer her ud som i Engeland paa en Søndag, kjedeligt“, heter det i dagboken. Ett litet glädjeämne kunde dock noteras. I Handelstidningen för lördagen stod att läsa en kort notis av följande lydelse, som Andersen icke utan en viss tillfredsställelse inför i sin dagbok: „Etatsrådet H.C. Andersen, den verldsbekante danske skalden och sagoberättaren, befinner sig sedan i går afton här i staden på genomresa till Kristiania.“[65]

Vid 11,30-tiden kom konsul Warburg med en svåger från Köpenhamn och hämtade. De tre herrarna gick bort till Börsen och besåg den stora festsalen för att sedan fortsätta till järnvägsstationen. Där skulle Warburg möta professor Jørgensen, som skulle bo hos honom.

Kl. 3 var det middag hos konsul Warburg, Östra Hamngatan 16. Där var utom familjen, H.C. Andersen och den lyckligen ankomne professor Jørgensen också Viktor Rydberg, „Digteren, Journalisten Rüberg“.[66] Att Viktor Rydberg var inbjuden var helt naturligt. Efter vårens riksdagssejour befann han sig nu hemma i Göteborg. Han hade varit nära vän till den tidigt (1865) bortgångne Karl Simon Warburg, konsulns kusin. Han hade flitigt medarbetat i den högklassiga tidskrift, som den av sjukdom märkte unge mannen utgav 1864, Svensk månadsskrift för fri forskning och allmän bildning. Det var ju också rimligt, att konsul Warburg ville sammanföra Göteborgs stora litterära gestalt med den celebre danske gästen. Viktor Rydberg vann H.C. Andersens hjärta helt. „Han havde et tildragende roligt Ydre, vi talte om Livet hin Side Graven, og det var saa menneskeligt fornuftigt.“ Episoden är betagande. De båda diktarna i fortroligt samtal om livet efter detta, ett problem som så stärkt upptog dem båda.

Det hölls forstås tal vid middagen. Bl.a. utbragte värden H.C. Andersens skål. Den danske diktaren tackade och utbragte senare en skål för „Husets Førstefødte den lille Svend“. Efter middagen läste han två sagor, „Sneemanden“ och „Hvad Fatter gjør, det er altid det Rigtige“; båda dessa pärlor bland Eventyren ingår ju i Nye Eventyr og Historier, Anden Række, 1. Samling (1861), som säkerligen var med i Andersens reskoffert.[67]

Fick diktarmötet hos Warburgs någon betydelse? Andersen konstaterar med tillfredsställelse om Rydberg: „Mine Skrifter syntes han at kjende tilfulde.“[68] Kanske är det mera än en tillfällighet, att „Lille Viggs äventyr på julaftonen“ – i stämning och stil påverkad eller i varje fall besläktad med Andersens Eventyr-diktning – kom till just år 1871, några månader efter att Viktor Rydberg mött „den verldsbekante danske skalden och sagoberättaren“.

Kort efter kl. 6 bröt H.C. Andersen upp från Warburgs middag. Senare på kvällen besökte han „Diurgaarden“. Sannolikt har den alltjämt lika intensivt intresserade turisten tagit sig ut till Majorna och besett kvarteren i den gamla djurgård, som en gång hört till Alvsborg slott och fästning.[69] Denna rymde Göteborgs äldsta bevarade begravningsplats, lantliga trädgårdsidyller, åtskilliga på sin tid ansedda hus, ändå fler förfallna stugor och därtill ett antal krogar av mestadels rätt skum karaktär, bland dem det föga välrenommerade Djurgårdsvärdshuset med angränsande karusell, svänggunga och danspaviljonger. Promenader där efter mörkrets inbrott ansågs inte tillrådliga.

Där fanns några busar, som stirrade närgånget på den främmande gestalten („nogle simple Folk som jeg syntes uglegloede mig“). De fann uppenbarligen hans skepnad rätt märkvärdig („fandt mig ikke efter deres Smag, grinede“), vilket måhända inte var helt oförklarligt. Andersen erinrade sig någon episod i Granada („som jeg fornam det i Granada“) och kände sig illa till mods, „uagtet de her i Sverrig saae ud som kogte Kartofler“ – de göteborgska busarna tedde sig väl ett nummer enklare och spakare än folket i Granada.

Mandagen den 31 tycks ha förflutit lugnt och tämligen händelselöst. På f. m. kom en del visiter, bl.a. av Butenschön, som utan framgång sökte bjuda på middag. Diktaren spatserade „ud ved Theatret“ – det var „Göteborgs nya teater“, nuvarande Stora teatern, invigd 1859 – och såg på „det smukke Anlæg rundt derom“ – det var väl Kungsparken och Nya Allén han besökte. Efter middagen, som H.C. Andersen intog på sitt hotell i sällskap med en sjökapten och en civilklädd officer från Malmö, fick han besök av „den unge Student Warburg fra Upsala“; han kom med danska tidningar från sin omtänksamme broder konsuln. Det var Karl Warburg, den kande litteraturhistorikern, senare en av Göteborgs högskolas första professorer. Ett kort besök i „Trægaarden“ avslutade dagen.

Följande dag, tisdagen den 1 augusti, var det vackert väder. Det skulle bli en stor dag i Göteborg. Det trettonde allmänna svenska lantbruksmötet skulle högtidligen öppnas. Det var landshövdingen greve Albert Ehrensvärd som skulle öppna mötet, och kung Carl XV skulle själv vara närvarande.

H.C. Andersen begav sig ut till utställningsområdet. Det var hela Excercisheden (18 tunnland), som tagits i anspråk för ändamålet. Alla byggnaderna var uppförda efter sinnrika ritningar av Viktor von Gegerfelt, läraren i husbyggnadskonst vid Chalmerska slöjdskolan.[70]

Det myckna regnandet hade förvandlat denna „store Excerseerplads“ till en sumpig äng, som man hade fått lägga bräder över för att kunna gå torrskodd. Samtidigt med Andersen kom – i öppen kungsvagn – kungen, som foregående kväll rest in från Särö.

Hela två timmar höll H.C. Andersen ut i den stekande solen. Särskilt utställningen av blommor och frukt tilltalade honom. Men, tillägger han med en kanske något orättvis jämförelse, „det Hele var Intet mod Udstillingen i Paris, ja det var i Kjøbenhavn langt smukkere.“[71]

Tre intressanta sammanträffanden noteras i dagboken. Etatsrådets långa gängliga gestalt och karakteristiska profil igenkändes av „forrige Frøken Hoskjær, nu fru Dickson, hun presenterede mig sin Mand“.[72] Ock så kom en annan herre framdykande ur mängden, postdirektören i Göteborg Georg F. Ameen. Denne man hade avlagt besök 30 år tidigare – då ännu redaktör för Karlskronatidningen Najaden – och overlämnat ett exemplar av sin svenska översättning av Billedbog uden Billeder (tryckt i Karlskrona 1840).[73] Slutligen fick Andersen en stunds samtal med Aftonbladets redaktör, den entusiastiske skandinaven August Sohlman, gammal frivillig från 1848-1849 års krig, som nu farit ner från Stockholm för att bese denna märkliga utställning.

Den sakkunnige professor Jørgensen – jordbruks- og husdjursspecialist – var naturligtvis på plats. Han förevisade för sin berömde landsman diverse ädla husdjur med för fackmannen helt visst imponerande stamtavlor. „Der var en So med Grise og nogle Høns og Haner som interesserede mig“, heter det i dagboken. Och det var ju gott det, ty den gamle herrn kunde knappast vara i stånd att avnjuta alla en lantbruksprofessors tjänstvilliga demonstrationer.

Det var sedan bara en angelägenhet kvar att ordna: att ta farväl av konsul Warburg, som visat sig så älskvärd och uppmärksam mot sin landsman – till skillnad från familjerna Fürstenberg och Mannheimer, som han enligt dagboken varit „adresseret“ till, d.v.s. som – väl av Melchiors – underrättats om det celebra besöket och anmodats ta sig an H.C. Andersen.[74]

Efter avskedet med Warburg, middag på hotellet – han satt vid bordet tillsammans med „Etatsraad Gammeltoft og Søn fra Kjøbenhavn“[75] – och en stunds promenad gick vår resenär tidigt i säng, rimligt nog, ty nästa morgon skulle det bära av tidigt. Han steg upp kl. 4 („hele Huset var endnu sovende“). Kl. 5,30 lämnade han hotellet „uden at have nydt Noget“ och tog tåget till Falköping — man måste fara över Falköping och Laxå för att komma till Karlstad och vidare till Kristiania. Og så lämnade H.C. Andersen Göteborg efter sitt sista besök.

 

Noter till avsnitt I

  1. ^ MLE. 1, s. 207 (1855, s. 202).
  2. ^ H.C. Andersen og Henriette Wulff. En Brevveksling. 1, s. 241; 3, s. 85.
  3. ^ GHT 28/6 1837 meddelar: „Diligencer afgå: till Helsingborg, Mandag och Fredag, kl. 6 f. m.; ankomma: från Helsingborg Onsdags och Lördagsafton.“
  4. ^ Brevet i KBS: Autografer, danska. — Rosenkilde befann sig vid tillfället också i Stockholm. Om hans besök i Göteborg meddelar GHT lördagen 1/7 1837: „Danmarks Hjortsberg, skådespelaren H:r Rosenkilde är, åtfoljd af sin son, för närvarande i Götheborg, och kommer nästa Tisdag att uppträda i karaktärs-scener, på en musikalisk-deklamatorisk soirée, arrangerad af ledamöter bland sällskapet Orphei Vänner i dess Theatraliska lokal.“
  5. ^ Tack vare konsulatets hjälp hade H.C. Andersen fått ensamhytt. Det var inte det normala („to skal der være i disse Herskabshytter“, brevet till Jette Wulff). -Samma sommar, också i juni, reste svenske generalkonsuln i Köpenhamn F. A. Ewerlöf kanalvägen Göteborg-Stockholm. Han skildrade sina intryck i den anonymt utgivna skriften En ångbåtsresa på Götha canal sommaren 1837 (Stockholm 1838). Han kunde lätt ha blivit reskamrat med Andersen.
  6. ^ Brev från C. F. af Wingård till Tegnér 10/1 1831: „Göteborg erbjuder nu en förmån till, den att åga ett badhus, som kunde passat Bajæ, och kostat 50.000 rdr.“ (Ur Esaias Tegnérs papper. Stockholm 1882, s. 320.)
  7. ^ F. Böök, Esaias Tegnér. 2. 1946, s. 242; E. Wrangel, Den blåogda. Ur Hilda Wijks litterära minnen. Stockholm 1908, s. 51 ff. – Om H.C. Andersens besök 1849 hos Hilda och Olof Wijk se ovan, s. 361 f., 371 ff.
  8. ^ Ovan s. 357 f. Henrik Scheel (1797-1865).
  9. ^ Brevet i Tegnérarkivet i LUB, tryckt i: Ur Esaias Tegnérs papper, s. 341 ff. Jfr F. Böök, Det danska hos H.C. Andersen (i: Anderseniana. Række 2: 3. 1955-1956), s. 274 ff. Om de översända dikthäftena se nedan not 11.
  10. ^ Esaias Tegners brev. Red. av N. Palmborg. 6. Malmö 1958, s. 328 f.
  11. ^ Möjligen följer här i dagboken orden „Mere vel“ och ytterligare något oläsligt ord. – Oehlenschlægers bok Norgesreisen. En Digtekrands, hade utkommit 1834. Tegner hade fått den som gåva av författaren (Förteckning öfver framl. biskopens i Wexjö Herr Doctor Esaias Tegners efterlemnade boksamling [red. af G. E. Klemming]. Wexjö 1847, s. 51). – Henrik Hertz torde Tegner ha känt till rätt väl – han ägde bl.a. flera av hans böcker. Men han var ju för tillfället „lidt svinglende“.
  12. ^ Det var 2. Opl. som Tegnér fick; det hade utkommit 28/6 1837 (B. F. Nielsen, H.C. Andersen Bibliografi. 1942, s. 85). Detta gåvoexemplar finns bevarat i Tegnérhemmet i Lund, dit det skänkts av overretssagfører Hans Schrøder, Arendal. Det finns upptaget i den nyss citerade auktionskatalogen över Tegnérs boksamling, s. 41. I övrigt finns i denna (s. 41 och 60) följande av H.C. Andersens arbeten: Digte (1830; „Gåfwa af Förf.“), Phantasier og Skizzer (1831: „Gåfwa“), O. T. (1836), Kun en Spillemand (1837).
  13. ^ Den kände skolmannen och läroboksförfattaren Gustaf Reinhold Rabe (1813— 1870), student i Uppsala 1828, fil. magister 1836 (disputerade under Törneros’ presidium), docent i estetik 1837, senare lektor och rektor vid Stockholms gymnasium. Han tillhörde Gunnar Wennerbergs „kotteri“ och umgicks i Malla Silfver-stolpes och Alida Knös’ hem. Jfr Lotten Dahlgren, Grannarna på Kungsängsgatan. Stockholm 1914, s. 10 f., 33 f., 50 f.; Signe Taube, Gunnar Wennerberg. 1. Stockholm 1914, s. 93 (bild).
  14. ^ Jfr min uppsats H.C. Andersen och Uppsala (i: Kungl. Humanistiska vetenskapssamfundets i Uppsala årsbok 1952), s. 237. – Malla Silfverstolpe, Atterboms, Böttiger, Törneros, Alida Knös m. fl. hade under tiden 5/5-23/5 1837 tillbragt flera aftnar med Improvisatoren. Att Geijer varit med tycks inte framgå av Malla Silfverstolpes dagboksanteckningar. Gustaf Reinhold Rabe har tydligen också fått vara med.
  15. ^ Någon kilometer söder om Mölndal.
  16. ^ Utkom i svensk översättning (av W. O. A. Bäckman) samma år (Stockholm: Alb. Bonnier).
  17. ^ Dagboken 17/5-19/5 1849. Brev till Jonas Collin 20/5 1849. Brevveksling med Jonas Collin d. æ. 2. 1945, s. 20 f.; 3, s. 214.
  18. ^ MLE. 2, s. 83.
  19. ^ Om Olof Wijk d. ä. se bl.a. C. W. S[karstedt] i Biographiskt lexicon. 22. Örebro 1855, s. 182 ff.; C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg. 2. Göteborg 1921, s. 265 ff. H. Fröding, Berätt. ur Göteborgs hist. u. nyare tiden. Gbg 1924, passim. Om Hilda Wijk se bl.a. E. Wrangel, Den blåogda. Ur Hilda Wijks litterära minnen. Stockholm 1908; M. Lagerberg, Göteborgare. 2. Stockholm & Göteborg 1914, s. 56 ff.
  20. ^ Brevveksling med Jonas Collin. 2, s. 21. – Wijks citerade uttalanden om krigssituationen är hämtade från samma brev. Jfr 3, s. 214.
  21. ^ Kaptenen hette P. Falck. GHT 22/5 1849 under „Ångbåts-kommunikationer“.
  22. ^ Också i MLE 1855 heter det alltjämt Rolander; så även i senare upplagor fram till Topsøe-Jensens, där det givetvis läses korrekt: Bolander.
  23. ^ Samtliga tryckta hos magister C. M. Ekbohrn, som drev tryckeri i Göteborg 1838-1840 tillsammans med konsuln Charles Backman, 1840-1850 ensam. Särskild förläggare anges inte i de båda första häftena. För det tredje, Tante Agnetas nya aftonberättelser (1846) är förläggaren den unge David Felix Bonnier. Han torde inte ha funnit förlagsförbindelsen med Sofie Bolander särdeles lukrativ; jfr brev från honom till den äldre brodern Albert Bonnier 1/12 1843 (K. O. Bonnier, Bonniers. En bokhandlarfamilj. 2. Stockholm 1930, s. 98). – Om Sofie Bolander se E. Lindström i Svenskt biografiskt lexikon. 5, s. 277 f., och Hj. Linnström, Svenskt boklexikon.
  24. ^ E. Lindström, a. a., s. 277.
  25. ^ Göteborgs mantalslängd 1850 (rote 5: nr 62). LA i Göteborg.
  26. ^ LA. Bonnier & A. Hånell, Anteckningar om svenska bokhandlare. 1. Stockholm 1920, s. 84; C. Krantz, Från Sillgatan till Gumperts hörn. Göteborg 1958, s. 10 ff. N. J. Gumpert var född i Köpenhamn 1805, anställdes som biträde i Gleerups filial i Göteborg under den likaledes danskfödde föreståndaren Julius Fr. Möller och efterträdde denne som föreståndare vid hans död 1833.
  27. ^ Samlede Skrifter. 2. Udg. 12. 1879, s. 316; s. 1. Texten i göteborgstrycket är i huvudsak korrekt (bortsett från några obetydliga inadvertenser). Men så var ju förläggaren och boktryckaren N. J. Gumpert dansk till födseln. – B. F. Nielsen, H.C. Andersen Bibliografi, s. 162, 163. – I katalogen över auktionen efter H.C. Andersen (Auktion efter H.C. Andersen . . . Af Digteren H.C. Andersens Efterladenskaber. Kjøbenhavn 1876) finns s. 12 som nr 410—411 Götha, men endast de två första häftena. Troligen har H.C. Andersen skänkt bort tredje häftet, som innehöll hans bidrag.
  28. ^ Tidskriften Götha blev nog ingen lysande affär för Gumpert. År 1855 försågs restupplagan med nytt titelblad och utgavs av J. L. Brudin i Stockholm under titeln „Nanna. Toilettkalender för damer“.
  29. ^ Göteborgs mantalslängd 1850 (rote 2). LA i Göteborg.
  30. ^ Uppförd 1816 (arkitekt: stadsarkitekten J. Hagberg) stod denna teaterbyggnad kvar ännu 1891, då den brann ner. Jfr A. Cederblad, Göteborg. Skisserade skildringar. Göteborg 1884, s. 37.
  31. ^ GHT 10/4 1849.
  32. ^ Om „Araben Holm“ se bl.a. C. Sjöström, Skånska nationen före afdelningarnes tid. Lund 1897, s. 497; dens., Blekingska nationen. Lund 1901, s. 298; B. Schöldström, Araben Holm (i förf:s Bakom fäld ridå. Stockholm 1888, s. 43 ff.); O. Ahnfelt, Ur mina minnen och ur gamla papper. 2. Stockholm 1907, s. 58; P. Wieselgren, Bref i bunden stil till C. W. Skarstedt och Th. A. V. Norlin. Göteborg 1868, s. 29 f. – Anders Gustaf Holm föddes 1786 på godset Vanås n. v. om Kristianstad; hans far var i många år frälseinspektor där. Den 17/12 1831 upptrådde Holm som opponent vid en teologisk disputation i Lund (praeses: L. P. Wåhlin). Brev från Alexis Lindblom till Chr. Tegner 22/12 1831 (LUB).
  33. ^ Göteborgs mantalslängd 1845. LA i Göteborg.
  34. ^ Flera handskrivna språkvetenskapliga arbeten (arabiska, hebreiska, persiska, turkiska) av A. G. Holm finns bevarade i LUB (de fiesta), GUB och KBS.
  35. ^ Brevveksling med Jonas Collin d. æ. 2. 1945, s. 20 f. (brevet daterat 20/5 1849). Breven till Edvard Collin och Fredrika Bremer tycks inte vara kända.
  36. ^ Dagbokens uttryck har sitt berättigande: „den af ham foranstaltede Havn“.
  37. ^ A. Cederblad, Göteborg. Skisserade blad. Göteborg 1884, s. 7. – „Badhuset vid St. Bommen“ var i funktion t. o. m. 30/4 1856; nämnda dag „serverades bad“ sista gangen. Anteckningar ur Eric Cederbourgs Beskrifning öfver Götheborg. . . jemte bihang. Göteborg 1864, s. 137.
  38. ^ I den slarvigt redigerade katalogen vid auktionen efter H.C. Andersen 1876 (jfr ovan not 12) finns s. 9 som nr 322: „Handbok f. Resande i Sverige. Ups. 1847“. Härmed avses den av bokförläggaren och bokhandlaren Abraham Bohlin författade och anonymt utgivna Handbok för resande i Sverige, vars forstå upplaga utgavs 1838 (med Bihang 1839) och som 1847 upplevde sin andra upplaga. Andra upplagan hade omarbetats av A. G. Andersson. Den utgavs (liksom första upplagan) i Uppsala („hos bokhandlaren N. W. Lundequist“). Då det lundequistska forlaget 1855 inköptes av P. A. Huldberg, har även denna forlagsartikel följt med. Om A. Bohlin se bl.a. B. Boethius i Svenskt biografiskt lexikon. 5, s. 178 ff.; I. A. Bonnier & A. Hånell, Anteckningar om svenska bokhandlare. 1, s. 253, 422, 426 ff.; 2, s. 134; S. Rinman, Studier i svensk bokhandel. Stockholm 1951, s. 100 ff. – Man kan med säkerhet antaga, att det var denna resehandbok (rik bl.a. på upplysningar om färden på Göta kanal) som H.C. Andersen skaffade sig hos Gumperts.
  39. ^ Göteborgs mantalslängd 1850 (rote 12: nr 87). LA i Göteborg. – H.C. Andersens Brevveksling med Edvard og Henriette Collin, passim, se registret. Diktaren hade tydligen lovat fru Collin att göra ett besök hos Butenschöns. Han ursäktar sig i brev till fru Collin från Stockholm 10/7 1849 med att vädret vid Göteborgsbesöket varit så eländigt och att han ju ändå träffat fru Butenschön (2, s. 189 f.).
  40. ^ Det var den 1839 bortgångne latinprofessorn romantikern Adolf Törneros’ postumt utgivna Bref och dagboksanteckningar (1-2. 1840-1842), som utgjorde gåvan. Denna och dess betydelse för mottagaren har behandlats av Nils Afzelius i en uppsats (Adolph Törneros – H.C. Andersen. Garm. 25 (1948): 10, s. 9 ff.); jfr H.C. Andersen, Romaner og Rejseskildringer. 7. 1944, s. 356 (M. Borups anmärkningar). – Törneros’ Bref och dagboksanteckningar finns med i katalogen över auktionen efter Andersen (s. 12, nr 395-396).
  41. ^ Brev til Henriette Wulff 23/5 1849 (H.C. Andersen og Henriette Wulff. En Brevveksling. 2. 1959, s. 9). MLE. 2, s. 83. – Olof Wijk d. ä. blev kommendör av Vasaorden 1838. I brevet till Henriette Wulff heter det „det grønne Baand over Skulderen, for han er ogsaa Commandeur“.
  42. ^ Om O. E Fåhræus, den förste „civile“ landshövdingen i Göteborgs och Bohus militärt utsatta län, se bl.a. G. Lagerbring, Guvernörer och landshöfdingar i Göteborgs och Bohus län 1668-1897. Göteborg 1917, s. 175 ff.; R. Fåhræus i Svenskt biografiskt lexikon. 16, s. 672 ff. – Om A. Bruhn bl.a. R. Röding, Bidrag till Göteborgs latinläroverks historia. 3. Göteborg 1921, s. 113 ff.; C. W. Skarstedt, Göteborgs stifts herdaminne. 1. Göteborg 1878, s. 59 f.; G. Wetterberg i Svenskt biografiskt lexikon. 6, s. 480 ff.; M. Lagerberg, Göteborgare. 1, Göteborg 1913, s. 122 ff. (om de omtalade distraktionerna).
  43. ^ I dagboken står „det ældste Barn“. Det måste bero på ett misstag. Strax därpå kallas barnet „hun“. Familjen Wijks enda dotter, Gerda Virginia, f. 1843, var i själva verket yngst av fem syskon (ytterligare en son föddes 1851); äldst var Olof Wijk d. y., f. 1833. Jfr Örnberg, Svenska ättartal. 4 (1888), s. 309. Gerda blev 1864 gift med sedermera generalmajoren Johan Fredrik Lilliehöök. Hon är adressaten till Esaias Tegnérs kanske sista dikt, „Gerda Rappe till Gerda Wijk“, i vilken skalden den 15/1 1844 låter sin 6-åriga dotterdotter hälsa till sin ännu inte halvåriga namne – en sen hyllning till den beundrade väninnan Hilda Wijk. Jfr E. Wrangel, Den blåogda. Stockholm 1908, s. 159 f.
  44. ^ Jfr s. 375.
  45. ^ Auktionskatalogen (1876), s. 12 nr 415-416 (anonym). Om denna roman se E. Lindström i Svenskt biografiskt lexikon. 5, s. 277 f.
  46. ^ Det var den livliga Larsmässo marknad som pågick. Larsmässan medförde alltid en stor besökandeström med extra fart på kommers och nöjesliv i staden. Larsmässan „var göteborgarnas karneval“. C. Krantz, Idyll och sensation i 1800-talets Göteborg. Göteborg 1943, s. 25 f.
  47. ^ I GHT 8/8 1849 och följande dagar annonseras under „Offentliga nöjen“ en konsert 10/8 å Bloms stora sal (d.v.s. i Bloms Hoteil, sedermera Grand Hotel Haglund), anordnad av Eduard d’Aubert, kongl. förste kammarmusikus. I konsertens båda avdelningar uppträdde „Herr O. Strandberg“ (med aria ur Trollflöjten och en romans). Den nämnde Strandberg är operasångaren Olof S. (1816-1882), bror till den skandinavistiske diktaren, akademiledamoten C. V. A. Strandberg (signaturen „Talis Qualis“).
  48. ^ Breven från Henriette Wulff 5/6 og 10/7 tryckta i: H.C. Andersen og Henriette Wulff. En Brevveksling. 2, s. 12 ff., 17 ff.; breven från Edvard Collin 20/7 och 3/8 i: H.C. Andersens Brevveksling med Edvard og Henriette Collin. 2, s. 191 f., s. 195. Breven från von Beskow är daterade 22/7 resp. 27/7. Båda finns i KBK. I det förra talar von Beskow om en plan, att hans hustru och han skulle göra sällskap med H.C. Andersen på ångbåten från Göteborg till Köpenhamn. I det senare anger han tiden för sin ankomst till Göteborg: på kvällen 10/8 och avresa till Köpenhamn: 11/8. Tanken på ressällskap dryftas även där. H.C. Andersen uppgav emellertid tanken och reste i stället till Marstrand för att senare ta diligensen söderut. – Brevet från Mathilde Ørsted synes inte vara känt.
  49. ^ J. C. A. Nees (1812—1901) avlade examen i anvendt Naturvidenskab 1841, var löjtnant vid Livjægercorpset. Han var verksam som dagerrotypist (fotograf) i Köpenhamn ca 1847-ca 1857. B. Ochsner, Fotografer i Danmark indtil år 1900. København 1956 (mångfaldigad maskinskrift), s. 232. — Den citerade annonstexten hämtad från GHT 8/8 och andra dagar, där det också tillägges: „Prof af porträtier finnas att bese vid ingången till Herr Gumperts Boklåda.“ Annonsen är undertecknad: „Chr. Ness.“
  50. ^ Se H.C. Andersen og Henriette Wullf. En Brevveksling. 2, s. 18; 3, s. 204.
  51. ^ Annons i GHT 7/8 1849: „Kongl. Post-Ångfartyget „Nordstjernan“, om 160 hästars kraft, fördt af Kapt. Löjtn. och Riddaren H. D. Ramsten, afgår tills vidare härifrån till Köpenhamn hvarje Onsdag och Lördag kl. 5 e. m. . .
  52. ^ Den svenska sångerskan Henriette Nissen, född i Göteborg 1819, död 1879. Sjöng med stor framgång 1845-1849 i Italien, St. Petersburg, Paris, London, Norge och Sverige och vann internationeil berömmelse. Gift 1850 med den danske tonsättaren Siegfried Saloman. H.C. Andersen hade hört henne i Paris 1843 enligt vad han meddelar i ett brev till Atterbom i Uppsala 8/5 1843 (nu i biblioteket på fideikommissgodset Segersjö i Lännäs socken i Närke; älskvärt påpekande för mig av docenten Magnus von Platen). – Med denna notis slutar de bevarade dagboksanteckningarna för resan. Uppgifterna för följande dag är hämtade från MLE.
  53. ^ „Ångfart. Westergöthland, kapt. Söderberg, afgår till Marstrand, Söndagen den 12 dennes, kl. 8 om f. m. samt återvånder på aftonen“ (annons GHT 10/8 1849). Om Fredrika Bremer och hennes syster Agathe i Marstrand se C. Krantz, Människor i sommarstad. Stockholm 1945, s. 23 ff.
  54. ^ Medlemmar av Italienska operasällskapet i Stockholm koncerterade bl.a. 3/8 i Göteborg. Jfr annons i GHT 1/8 1849 och följande dagar.
  55. ^ MLE. 2, s. 104.
  56. ^ MLE. 2, s. 104, 411.
  57. ^ Ett kort utdrag ur dagboken för 1871 är tryckt i: Jonas Collin, H.C. Andersens sidste Leveaar. Hans Dagbøger 1863-75. [Udg. af Benedicte Collin.] København 1906 (= Memoirer og breve. 5). — Om Norgeresan se Chr. Svanholm, H.C. Andersens Norgesreise 1871 (i: Anderseniana. Række 2: 1. 1947—1950, s. 189 ff.). Om Andersens forbindelse med Bjørnson se F. Bull, H.C. Andersen og Bjørnstjerne Bjørnson (ibid. Række 2: 3. 1955-1956, s. 220 ff.).
  58. ^ M. Lagerberg, Göteborgare. 2. Stockholm & Göteborg 1914, s. 232 f.
  59. ^ H.C. Andersens Breve til Therese og Martin R. Henriques 1860-75, s. 164.
  60. ^ Brev till Henriette Collin från Göteborg 29/7 1871 (Brevveksling med Edvard og Henriette Collin. 4, s. 186; 5, s. 428, kommentar). – Om Häggs medverkan vid silverbröllopet i familjen Melchior (komponerade musiken till Andersens kantat) se Elith Reumert, H.C. Andersen og det melchiorske Hjem. København 1924, s. 159.
  61. ^ A. Cederblad, Göteborg. Skisserade skildringar. Göteborg 1884, s. 148. – Gudes Likfärd skänktes 1867 av Industri- och konstlotteriet i Göteborg. Samma givare hade överlämnat Edward Berghs Tyrolerlandskap; Svenskt landskap av samme konstnär var en gåva av grosshandlare Jonas Kjellberg. Eftersom dagboken nämner „flere“, är det kanske tänkbart, att H.C. Andersen också fäst sig vid Utsikt från Särö av Julius Adolf Berg, skänkt 1867 av brukspatron James Dickson, och blandat samman de båda konstnärerna.
  62. ^ Om familjens musikintresse jfr Ingeborg von Rosen, Conrad Pineus. Minnen och dagboksanteckningar. Stockholm 1946, s. 15. I dagboken meddelas om fru Bratt: „Søster til Frøken Ligneus“ (oriktigt för Pineus?) Gustaf Bratt hade brodern Axel Napoleon, f. 1833, liksom brodern grosshandlare i Göteborg; han var sedan 1861 gift med broderns svägerska Isabella Pineus. Vem „Frøken Ligneus“ [= Pineus?] är, vet jag inte. En av systrarna Pineus, Sophie, f. 1823, d. 1899, forblev ogift och kunde tänkas vara den åsyftade. Men det är väl ovisst, om H.C. Andersen känt till henne. En annan av systrarna, Caroline, f. 1830, gifte sig 1852 med grosshandlaren Ferdinand Philip i Köpenhamn. Kan H.C. Andersen ha känt henne före giftermålet och minnts henne som „Frøken Ligneus“ [= Pineus]? Jfr Ingeborg von Rosen, Conrad Pineus, s. 13 ff. Data vänligen meddelade av LA i Göteborg. – „Grosserer Adolph“ är väl den framstående danske affärsmannen Frantz Th. Adolph, f. 1844 och g. 1869 m. Julie Elisa Schack, f. 1847; mindre sannolikt torde vare, att det rör sig om fadern, grosshandlaren Johan Adolph, f. 1813 och g. 1842 m. Maria Camilla Fanøe, f. 1815. -Den „Marmor Statue“ av J. P. Molin, som omtalas, är skulpturen Näcken (1870); den skänktes av L. G. Bratts barn 1898 till Göteborgs museum.
  63. ^ Dansk konsul i Göteborg var Simon Elias Warburg (1840-1899), g. m. Pauline Drucker (f. 1849) och bosatt Ö. Hamngatan 16. Sonen Michael Sven var född 1871. Firman var Warburg, Leman & Co, Gustaf Adolfs torg 3. Han var äldste sonen till Michael Simon W. (1802-1868), även han dansk konsul i Göteborg, och Hanna Salomonsen. Han hade brodern Karl Johan (1852-1918), den senare litteraturhistorieprofessorn. Denne gifte sig 1877 med Betty Drucker (dotter av grosshandlaren H. I. Drucker och Sophie Henriques). Karl W. var student i Uppsala sedan hosten 1870. I Göteborg var han bosatt hos sin mor, änkefru Hanna W., Drottninggatan 49.
  64. ^ Antagligen ett minnesfel eller ett mindre korrekt uttryck. Det finns annars, så vitt jag kan se, ingenting som tyder på något sammanträffande med Gumpert vid besöket 1837. Däremot kunde Gumpert med allt säål sägas ha tagit vänligt emot Andersen — visserligen kanske inte „fra Gaden“ — under de båda besöken 1849.
  65. ^ GHT lördagen 29/7 1871 (n:o 173 A). — Notisen intogs, lätt omformulerad, i Göteborgs-Posten måndagen 31/7 under „Notabla resande“.
  66. ^ Dagboken tillågger: „som iaftes har anmældt min Ankomst her i Avisen“, d.v.s. i Handelstidningen, där Rydberg var medarbetare.
  67. ^ I dagboken anföres den andra titeln i formen „Hvad Fatter gjør er det rigtigste“. Detta Eventyr satte författaren själv högt.
  68. ^ Viktor Rydberg ägde i sitt bibliotek fyra böcker av H.C. Andersen: 1) At være eller ikke være (Kjøbenhavn 1857), 2) Nye Eventyr og Historier (2. Opl. Kjøbenhavn 1858; varvid det torde vara osäkert, om det rört sig bara om 1. Samling (88 s.) eller dessutom 2. Samling (1858; 67 s.) eller rent av också 3. och 4. Samling (utgivna 1859; 79 resp. 82 s.), 3) Mit Livs Eventyr (2. Udg. Kjøbenhavn 1859) och 4) Sagor och berättelser. Öfvers. af K. J. Backman. 1-2 (Stockholm 1877). Endast 1 och 3 av dessa 4 nummer finns bevarade i Nordiska museets bibliotek, Stockholm; 2 och 4 torde ha skänkts bort av fru Rydberg, innan samlingen överlämnades till museet.
  69. ^ Om Djurgården jfr A. Cederblad, a. a., s. 253; C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg. 1. Göteborg 1919, s. 280 ff. („här levdes sommartiden ett veritabelt zigenarliv“); signaturen C. F., Min första turistfärd (i: Göteborgs turistforenings årsskrift. 1898, s. 96 ff., spec. s. 104). – Reseboken I Spanien (1863) har endast antydningar om att det kunde ha sina risker att vandra i mörkret i Granada (Romaner og Rejseskildringer. 7. 1944, s. 240, 257). – I dagboken 9/10 1862 heter det: „Jeg saae et Par unge Soldater ogsaa Damer paa Balkonen blive opmærksom paa min lange Skikkelse og lee, det var jo godt at Jonas [d.v.s. Jonas Collin d. y., reskamraten] ikke var med; jeg følte mig ydmyget og flau, drev ind i Sidegader . . .“. Sannolikt har denna episod bränt sig fast i H.C. Andersens minne. (Vanlig upplysning från KBK.) Om besöket i staden jfr Aase & C. Luplau Janssen, H.C. Andersen i Granada (i: Anderseniana. Række 2: 4. 1961, s. 259 ff.).
  70. ^ M. Lagerberg, Göteborgare. 2, s. 235 ff.
  71. ^ Världsutställningen i Paris 1867 hade H.C. Andersen besökt två ganger. C. M. Woel, H.C. Andersens Liv og Digtning. 2. 1950, s. 481 f. – Orden „ det var i Kjøbenhavn langt smukkere“ hänför sig till den lantbruksutställning, som hölls i Kongens Have i juli 1869 i samband med „den ellevte Landmandsforsamling“ i Köpenhamn. H.C. Andersen besökte enligt dagboken denna utställning 10/7 1869 (meddelande av dr H. Topsøe-Jensen). – „Smukkest var Huset for Blomster og Frugt“, heter det i dagboken. Lagerberg berättar (a. a. 2, s. 237): „I trädgårdshuset uppstego tropiska växter mot det af granris bildade hvalfvet; på borden blomster, praktfulla bladväxter och glödande vindrufvor, ananas och andra sydfrukter.“ — Utförlig artikel om lantbruksmötet med plan över utställningsfältet i GHT 31/7 1871.
  72. ^ Denna fru Dickson, f. Hoskjær, har det inte lyckats mig att identifiera.
  73. ^ Om Georg F. Ameen (1811-1898) se K. Warburg i Svenskt biografiskt lexikon. I, s. 578 ff. – „Han havde i 1841 i Kjøbenhavn besøgt mig og foræret mig sin svenske Oversættelse af Billedbog uden Billeder“ (dagboken).
  74. ^ „De viiste mig ingen Tilnærmelse.“ Pontus Fürstenberg hade dock, som vi sett, avlagt skyldig svarsvisit på Göta källare.
  75. ^ Christian Gammeltoft (1818-1873), framstående skolman i Köpenhamn, borgmester ved Magistratens 2. Afdeling 1860, ordförande i Teaterkommissionen, etatsraad 1866. Hans son var Carl G. (1855-1934), en av dansk sockerindustris ledande män. – Andersen hade för övrigt på hotellet i Jönköping varit granne med herrarna Gammeltoft men inte träffat dem personligen där.

Huvudkällor för framställningen har varit H.C. Andersens tryckta (och delvis hans otryckta) brev samt hans otryckta dagboksanteckningar. De sistnämnda har jag kunnat genomgå dels i original (eller fotografiska kopior), dels i den renskrift, som gjorts för Det Danske Sprog- og Litteraturselskabs räkning; i det senare fallet har jag kollationerat mot fotografisk kopia. När annat ej angives, är citat från H.C. Andersen hämtade ur dagboken.

Många kolleger och vänner har lämnat mig betydelsefull hjalp: overbibliotekar dr. phil. Helge Topsøe-Jensen, chefen för handskriftsavdelningen vid Det Kongelige Bibliotek, førstebibliotekar Kåre Olsen och hans medarbetare, museichefen fil. dr Stig Roth, Göteborg, registratorn Arvid Flygare, Göteborg, bibliotekarien Rosa Malmström, Göteborg, arkivarien Josef Edström, Göteborg, förste bibliotekarien Nils Palmborg, Lund, förste bibliotekarien Sam Owen Jansson, Stockholm, m. fl. Jag tackar dem alla.

 

Forkortningar

GHT
Göteborgs handels- och sjöfartstidning
GUB
Göteborgs universitetsbibliotek
KBK
Det Kongelige Bibliotek, København
KBS
Kungliga biblioteket, Stockholm
LA
Landsarkivet
LUB
Lunds universitetsbibliotek
MLE
H.C. Andersen, Mit Livs Eventyr. Revideret Tekstudg. ved H. Topsøe-Jensen. 1-2. København 1951
UUB
Uppsala universitetsbibliotek

Samlingarna av H.C. Andersens brevväxlingar (till största delen utgivna och kommenterade av H. Topsøe-Jensen) citeras med förkortade titlar och utan utgivarnamn.

©