Skeppssättningen har en form som betraktaren gärna ser som ett i sten överfört träskepp. Det ligger nära till hands att till skeppssättningen knyta föreställningar om den avlidnes färd till dödsriket eller i varje fall till tankar om förflyttning till en annan tillvaro. Ibland har de också en placering i terrängen, som den fantasifulle kan tolka som skepp i hård sjögång. Men eftersom skeppssättningar förekommer under så lång tid, låt vara ej i obruten följd, kan den idémässiga bakgrunden ha undergått förändring. Formen uppträder ju i Norden och angränsande länder under olika avsnitt av forntiden med början under bronsåldern och därefter under delar av järnåldern in i vikingatid. Och även från tider dessförinnan finns det skeppsformiga konstruktioner (se t.ex. Capelle 1986: 23 ff; Hedeager 1990: 229 ff).
Bakgrunden till denna artikel är visserligen främst mina pågående undersökningar i och kring Ales stenar i sydöstra Skåne, men jag vill inleda med att beröra tidigare insatser i fråga om fornlämningstypen.
För att få en inblick i den yngre järnålderns gravskick i Skåne och ett basmaterial för ett par kapitel i en doktorsavhandling företog jag en rad gravundersökningar på olika platser, däribland under åren 1955-57 på Vätteryds gravfält i mellersta Skåne. Om detta anslående fornminnesområde skriver N.H. Sjöborg 1822 att det tidigare rymt långt mer än de ca. 600 stenar, som enligt hans uppskattning då ännu fanns kvar (Sjöborg 1822: 1051 och fig. 39).
När jag skulle påbörja utgrävningarna på detta stora gravfält var det inte möjligt att få tillstånd att göra mer än mindre omfattande fältarbeten, eftersom man på riksantikvarieämbetet planerade att ställa i ordning hela området och därför inte gärna såg att större ingrepp gjordes i marken.
Trots dessa påtvingade begränsningar i arbetet blev resultaten viktiga och intressanta för mig. Det syntes högst sannolikt att denna plats bar vittnesbörd om en hel bygd, som utnyttjat gravfältsområdet i någon form av gemenskap. Redan det imponerande antalet synliga anläggningar talar härför, men intrycket förstärktes påtagligt av vad man fann under markytan.
Andra gravfält med besläktade anläggningsformer har betydligt färre stensättningar eller enstaka resta stenar och är därmed rimliga att sätta i samband med mindre bosättningsenheter under järnåldern. För Vätterydsbygdens del var det naturligt att tänka sig en samhällsförändring i förhållande till föregående järnåldersperiod med politisk och ekonomisk bakgrund i järnutvinning jämte nyordning i lantbruket, inkluderande en omfattande boskapsskötsel (Strömberg 1961 I: 177ff). De fölkvandringstida depåerna helt nära gravfältet ledde också tankarna till betydelsefulla långväga kontakter. I detta sammanhang kan nämnas att en dansk kollega, Charlotte Fabech, har startat ett forskningsprojekt om olika skånska områdens betydelse under yngre järnålder, framför allt med utgångspunkt i de rika depåfynden (Fabech 1993: 201 ff).
Av två skäl vill jag inleda min artikel med Vätteryds-gravfältet. Det första är att jag där undersökt bl.a. ett par skeppssättningar. Det var angeläget att genom utgrävningar av olika objekt få information om stenskeppen, som dittills hade varit mycket bristfälligt kända. Mitt intresse gällde i detta inledande stadium själva konstruktionen (block, hällar, fundament m.m.) samt deras eventuella funktion som gravar och därmed dateringen.
Det andra skälet är också viktigt i detta sammanhang. Som ung student deltog nämligen Henrik Thrane under en tid i undersökningarna, om än inte av någon skeppssättning! Han var naturligtvis en tillgång för mig och de övriga deltagarna, bland vilka befann sig den obetydligt äldre Rolf Petré. Men dessutom beredde han oss stor glädje med sin stillsamt humoristiska läggning. Sedan dess har jag följt hans framgångsrika karriär med högklassiga forskningsprestationer och dito fältarbeten jämte mycket annat som hört till hans arbetsuppgifter som arkeolog och kreativ museiman.
Hur många skeppssättningarna ursprungligen kan ha varit på Vätterydsgravfältet är okänt, men troligen rör det sig om flera tiotal. De flesta, om inte alla, är dock mer eller mindre skadade på så sätt att man avlägsnat ett större eller mindre antal stenar. Detta behöver dock inte alltid innebära att också innerytan är skadad, och dessutom visade utgrävningarna att stödpackningarna ofta fanns kvar eller i varje fall tydliga färgningar efter deras plats.
När man nu fick möjlighet att välja var det naturligt att undersöka ett par skeppssättningar, som skilde sig från varandra i byggnadssättet. Valet föll då dels på en 25,7 m lång anläggning, som syntes ha haft tättställda kanthällar (fig. 1) dels på en 14,6 m lång skeppssättning, byggd av glest placerade stenblock (fig. 2).
Då undersökningarna på Vätterydsgravfältet igångsattes var det min hypotes att skeppssättningarna rynde brandgravar från den yngre järnåldern och då troligen från vikingatiden. Jag föreställde mig att man skulle finna ett brandflak eller en brandgrop i ungefär samma läge som mycket ofta var fallet på Lindholm Høje (Ramskou 1954: 40f: 1976: 17, 162 ff). Ett annat skäl till antagandet om brandgravar hade jag i de 3,5 rader (!), som N.G. Bruzelius skrev 1853 om sin undersökning av tre skeppssättningar på fältet. Han omtalar då att han i ett skepp fann en urna med brända ben och kol och i de två andra »helt nära framstammen« en stor mängd brända ben, kol m.m. (Bruzelius 1853: 53). Dessa fynd lyckades jag inte finna i någon samling.
Varför de två utvalda skeppssättningarna såg olika ut hade jag ingen bestämd uppfattning om. Det kunde möjligen vara en kronologisk skillnad eller, kanske mera sannolikt, hänga samman med att gravfältet varit uppdelat mellan en rad bebyggelseenheter, där man haft sinsemellan varierande syn på gravbyggnadet och där kanske även tillgången på lämpligt stenmaterial varit olikartad. Det föreligger onekligen en skillnad mellan en konstruktion av tättställda hällar eller glest utsatta block. I det förra fallet blir kopplingen till ett träskepp tydligare.
Undersökningen visade att hela det större skeppets inneryta täcktes av ett tunt sotlager med brända ben och spridda föremål samt att det dessutom fanns ett stort antal gropar med bl.a. brända ben och till sist även härdar och vissa stenrader. Men detta var inte något som begränsades enbart till skeppssättningen. Utanför kantstenarna fann vi fler gropar jämte ett sotlager däröver, dock inte i form av ett helt sammanhängande lager. Man måste också räkna med vissa störningar genom senare användning av området. Av fynden att döma har detta område använts intensivt som gravplats under en stor del av den yngre järnåldern, och det är svårt att bestämt avgöra vid vilken tidpunkt skeppssättningen kommit till. Det fanns mycket djurben, bl.a. av häst och hund men även människoben av vuxen man (Strömberg 1961 II: 74 f). Av de undersökta groparna här och i en annan men angränsande del av fältet, som också varit flitigt utnyttjat, fick man den uppfattningen att vissa gropar innehållit en stolpe eller haft en markering i form av en liten rest sten. I vissa fall fann vi regelrätta stolphål med stödstenar (Strömberg 1961 II: Taf. f2 och 20).
Den enskilda begravningen synes ha varit ganska anspråkslös efter det att den döde bränts på bålet. En grop grävdes för att markera gravplatsen och de utvalda tillvaratagna resterna från bålet ströddes ut runt omkring. Något lades kanske genast i gropen, mer föll ned när stolpen förmultnat eller stenen tagits bort. Att rituella eldar med offer förekommit framgår av de härdar som påträffades på flera ställen. Under härdbottnen var marken rödbränd.
Det mindre skeppet var som nämnt byggt på annat sätt. Även här fanns det spridda fynd men i betydligt mindre utsträckning, och det fanns inte heller något sotlager eller små gropar. Ungefär i mitten fanns ett stort, av sentida ingrepp delvis skadat brandflak med brända ben av man, häst och hund jämte enstaka krukskärvor och järnbitar (Strömberg 1961 II: Taf. 8 och 44: 2 b-h). Strax utanför anläggningen fann vi en brandgrav med ben av människa och hund. Troligen har det funnits ytterligare en sådan brandgrav, i vilken det legat pärlor, bitar av en sländtrissa m.m., som kan tolkas som kvinnograv.
Det kan synas vara stor skillnad mellan dessa båda skeppssättningar, när det gäller antalet gravar. Det kan emellertid förhålla sig så att det hört endast en grav till varje skeppssättning och att de andra anläggningarna är äldre resp. yngre. Man måste också räkna med den möjligheten att skeppssättningarna eller en del av dem anlagts av andra skäl än som inramning till en grav. Skeppet skulle då vara en symbol för föreställningar knutna till släkt- eller bygemenskapen. Medan fältarbetena pågick fick vi besök av en rättshistoriker, professor Gerhard Hafström från Lund. För honom var »domarringar« ett adekvat namn på en stensättningsform, som han menade hade använts för möten, där viktiga rättsliga frågor och dispyter tagits upp. Nu ville han även se skeppssättningar i denna roll. Ett problem var dock att domarringarna kunde ha ett bestämt antal stenar, som passade väl in i hans uppfattning om antalet »nämndemän«, vilket inte sä ofta stämde med skeppssättningarna. Men för honom inbjöd ändå den form som hade glest ställda block, lämpliga som sittstenar, till en sådan tolkning. För min del var jag skeptisk till detta för Vätteryds vidkommande med dess många skeppssättningar liksom för gravfält med ett flertal runda stensättningar. Däremot kunde jag i fråga om de verkligt stora anläggningarna, t.ex. Ales stenar i Kåseberga, tänka mig en sådan förklaring, ehuru knappast den enda.
Avsikten med ovanstående korta redogörelse har varit att peka på olikheter i konstruktion och fyndförhållanden. Vätterydsgravfältet omfattar en stor markyta och innehåller flera olika anläggningstyper. Men eftersom jag inte kunde utvidga undersökningarna till att gälla andra delar av gravfältet vet man inte om intensiteten varit lika stor där eller om dateringen avviker påtagligt liksom inte heller om det finns skillnader i fråga om fyndens karaktär. Det hittills framtagna materialet visar i flera fall, bl.a. från den fyrkantiga stensättningen, som också haft en inre träkonstruktion, att många av de genom bränningen fragmentariska föremålen ursprungligen varit av mycket hög kvalitet, vilket vittnar om att man har haft betydande resurser under främst vendeltid och på intet sätt varit isolerad från kustbygden eller avlägsnare centralområden. Man kan föreställa sig att området har betytt mer än att enbart vara en gravplats under ett antal generationer, d.v.s. att innebörden varit mångfacetterad.
Enligt arkeoastronomin kan vissa fornlämningars orientering ge oss inblick i hur människor arrangerade gravar (och kultplatser) efter himlakropparna. Detta behöver inte innebära en alltid strikt fasthållen orientering utan tillåter förändring över tid eller av andra särskilda skäl. Man kan, som har föreslagits beträffande vissa andra gravformer, tänka sig att orienteringen har bestämts efter tidpunkten för ett dödsfall eller när skeppssättningen byggdes. I Vätteryd har flertalet skeppssättningar en nord-sydlig orientering med viss avvikelse. Detta skulle i så fall tala emot den första förklaringen men möjligen stämma bättre med den senare, om man väntade med gravbyggandet till en bestämd tid på året. Bland dem med annan orientering märkes det mindre av de undersökta stenskeppen. En studie av uppländska skeppssättningar visar att orienteringen varierar även om NO-SV är vanligast (Karlsson & Åman 1980).
Orienteringen är beaktansvärd men ändå endast en aspekt i gravskicket, som i sig rymmer olika drag, som kan ingå en i ett symbolspråk av social och religiös karaktär (jfr. Bennett 1987). För ett framgångsrikt studium med syfte att söka följa förändring i ideologi och människors inställning i existentiella frågor bör man ha undersökt så mycket av ett eller helst flera gravfält att man har möjlighet att få en helhetsbild och ett omfattande material att analysera.
I detta sammanhang har jag endast uppehållit mig vid skeppssättningar från järnåldern. Men det finns ju som nämnt också skeppssättningar från bronsåldern. Ett har jag själv undersökt, nämligen den 11,5 m långa anläggningen i VNV-OSO i Slättaröd, V. Karup sn i nordvästra Skåne. Det var dock en konstruktion av helt annat slag än de här berörda (Strömberg 1962: 82 ff).
Fältarbetena på Vätterydsgravfältet var alltså ett första försök att få fram data om skeppssättningar (och vissa andra förmer). Senare har företagits några undersökningar, bl.a. 1959 i Torup, Vitaby i östra Skåne. Där frilades en ca. 20 kvm stor yta i södra delen av en 25 m lång skeppssättning med glest ställda stenblock, orienterad i NNO-SSV. Dessutom undersöktes vissa ytor i närheten. Det var en nödgrävning, orsakad av ett vägbygge och utan resurser till en totalundersökning av skepps-sättningen. Men den var ändå viktig eftersom man liksom i Vätteryd fick belägg för ett brandskikt, gropar och stolphål m.m. samt kunde ta fram ett fyndmaterial, som förutom brända ben bestod av föremål av vendel- och vikingatidskaraktär (Strömberg 1961 I: 55 och II: 13f samt Taf. 49: 1-9). Inte heller här kunde man fastställa tidpunkten för skeppssättningens tillkomst. Viktigt är dock att man i olika delar av Skåne, i detta fall närmare kusten, finner samma typ av anläggningar inom och i direkt anslutning till skeppssättningen. Även om innebörden inte i alla enskilda fall varit densamma har det alltså funnits gemensamma drag i beteendet på gravfältet, som också här innehåller olika typer av stensättningar.
Ytterligare en plats kan nämnas, nämligen Gårdlösa i det inre av sydöstra Skåne. Där har B. Stjernquist 1968 undersökt en endast 11 m lång skeppssättning i ONO-VSV med glest anordnade block samt 1970 ett 20,4 m stort stenskepp i NO-SV av samma slag. Liksom i Vätteryd fanns här diverse anläggningar främst inuti det större skeppet, dock betydligt färre än i Vätteryd. Den datering man kan utläsa av fyndmaterialet är ungefär densamma (Stjernquist f973: 221 ff).
Den stora skeppssättningen Ales stenar (fig. 3) är en av Sveriges mest kända fornlämningar. Det årliga besökarantalet är minst 200.000, numera troligen mycket mer. Många utlännningar söker sig också hit, och man hör ofta danska röster bland stenblocken. Därav har jag dragit den slutsatsen att Ales stenar är ett mycket känt fornminne såväl bland arkeologer som bland andra danskar med intresse för monumentala anläggningar. Däremot torde det inte vara så många bland mina danska kollegor som känner till att vi sedan slutet av 1980-talet har igång ett projekt inriktat på denna skeppssättning och dess omgivning. En hel del har publicerats i lokala och eljest kanske mindre spridda skrifter. Det är därför angeläget att här få ge viss information om vad vi gjort och planerar att göra.
Att det blev ett projekt i Kåseberga var journalisten Åke Sundsröms förtjänst. När han fick klart för sig att inga vetenskapliga undersökningar var gjorda på platsen blev han upprörd. Han skrev åtskilliga artiklar härom och framförde som sin bestämda åsikt att man inte kunde dra slutsatser för Ales stenars vidkommande av vad som gjorts på annat håll. Och han uppmanade oss enträget att försöka göra åtminstone något. Den som närmast hade anledning att ta åt sig detta var jag, eftersom jag ju sedan många år bedrivit Hagestadsprojektet, en undersökning som varit inriktad på att finna och förklara bosättningsstrukturer under forntiden i den sydostskånska kustbygden med Hagestad som centrum men med intensivundersökningar även i närliggande socknar och därefter relatera resultaten till omvärlden (se bl.a. Strömberg 1980: 47 ff).
Hagestadsprojektet behöver säkert ingen närmare presentation. Jag har bl.a. haft möjlighet att flera gånger deltaga i Henrik Thranes stimulerande och välorganiserade symposier i Odense. Mina medarbetare och jag har under årens gång i mån av forskningstid gjort åtskilliga fältundersökningar samt bearbetat och publicerat materialkomplex inom projektet.
Till det som inte är färdigt hör studiet av väsentliga delar av järnäldersbosättningen. Där borde enligt min uppfattning Ales stenar komma in. I min avhandling hade jag givetvis anledning att beröra skeppssättningen, och jag uttalade då den åsikten att Ales stenar hade anlagts under vikingatiden eller kort dessförinnan. Funktionen kunde vara grav men därtill kult- och samlingsplats, då man begagnade tillfället att också behandla judiciella problem.
Man har frågat mig varför Ales stenar inte inkluderades i de fältarbeten jag utförde för att frambringa material till avhandlingen om Skånes yngre järnålder? Orsakerna var flera. Ett rent praktiskt skäl var att jag redan måst utföra många och långvariga grav- och boplatsundersökningar i olika delar av Skåne för att överhuvud kunna behandla frågor om den aktuella tiden, vartill kom mycket omfattande inventeringar av privatsamlingar m.m. för att söka upp ett okänt järnåldersmaterial. Att i det läget också ta sig an en så väldig anläggning som Ales stenar, 67 m lång och 19 m bred, syntes vara en övermäktig uppgift.
Avgörande för mitt ställningstagande var dock två andra skäl. Det första var att Ales stenar enligt uppgift farit mycket illa under årens lopp. Stenar hade fallit omkull eller tagits bort och man hade odlat i eller alldeles intill anläggningen. Under andra världskriget hade man här militär bevakning med diverse ingrepp i och intill skeppet som följd. Därtill kom två restaureringar som inte syntes vara särskilt pålitligt dokumenterade och arkeologer avlade endast korta visiter på platsen. Flygsanden som täckt stora delar av blocken var också ett problem.
Så fort grästorven avlägsnats inom ett stycke mark tog vinden överhand och rev upp material.
Allt detta talade för min del emot en större undersökning. När sedan Hagestadsprojektet blev aktuellt hade jag visserligen samma inställning men insåg att man inte kunde helt utelämna en fornlämning som denna. Tillsammans med mina medarbetare planerade jag vissa smärre arbeten, främst friläggning av några block för att studera fundament och i det sammanhanget studera lagerförhållandena och kontakten med innerytan. Dessutom skulle man genom sondering med spett utanför skeppet kanske kunna lokalisera stenar tillhöriga anläggningar, som tidigare funnits i området och som skulle visa att Ales stenar ingått som en del i ett gravfält. Dessutom skulle en noggrann rekognoscering genomföras i kombination med efterlysning av tidigare påträffade fynd eller gjorda iakttagelser.
En förändring i synsättet på vissa fornlämningar inträffade när arkeoastronomin blev mera känd och fick fler företrädare, som arbetade kritiskt med sitt material. I tidskriften Forskning och Framsteg 1979 fanns det två artiklar, som gäller detta tema, därav en av astronomen Curt Roslund med inriktning just på Ales stenar. Där hävdas att det inte är fråga om en skeppssättning i vanlig mening utan en konstruktion bestående av två motställda parabler. Man kunde använda sten sättningen för att avläsa sommarsolståndet utifrån ett siktmärke mot horisonten. Tidpunkten för konstruktionen skulle vara ca. 500 f. Kr. men med ganska vid tolerans bakåt mot mitten av bronsåldern resp. framåt mot romersk järnålder (Roslund 1979: 6ff). Därmed skulle vi få ännu en innebörd åtminstone i fråga om denna skeppssättning. Med hjälp av en sådan anläggning skulle man genom att förflytta sig längs stenarna mera exakt kunna följa årets gång och särskilt väl kunna fastställa sommarsolståndet, som var en viktig tid i bondesamhället, då det var befogat att anordna rituella högtider.
Arkeologerna kunde nu indelas i tre läger. En del var mycket entusiastiska inför denna tanke och anammade frejdigt och reservationslöst en bronsåldersdatering och idén om stenarnas betydelse i en kalender.
Andra ställde sig helt avvisande och vägrade att överhuvud överväga en annan datering än vikingatid. Och med en sen datering syntes en kalenderteori överflödig. Dessutom hade man svårt att acceptera att det skulle röra sig om parabler och tyckte inte heller att de passade så väl in i stenskeppets nuvarande form (efter restaureringarna) .
En tredje kategori förhöll sig avvaktande men ansåg bronsåldersdateringen och kalenderteorin vara spännande, fastän ändå inte tillräckligt övertygande för att man utan vidare skulle kunna förkasta den tidigare vedertagna vikingatidsdateringen. Själv tillhörde jag denna tredje grupp. Men jag var samtidigt medveten om hur bunden man kan vara av en uppfattning, som man har tillägnat sig för länge sedan och då funnit välmotiverad, och att man därför bör försöka frigöra sig från rigorösa ställningstaganden eller i varje fall ompröva sin uppfattning för att kontrollera om argumenten verkligen håller.
Efter en tids förberedelser formulerades uppgifterna för ett projekt år 1989, och fältarbetena startades hösten samma år. Det fullständiga namnet är »Projektet Ales stenar och Kåsebergaåsen«. Därmed har jag från arkeologisk och bebyggelsehistorisk sida velat understryka att det inte endast gäller att öka kunskapen om skeppssättningen utan även försöka få fram material om hur åsen på båda sidor om Ales stenar har utnyttjats i ett längre perspektiv. Det sistnämnda är viktigt med hänsyn till att vi numera genom den i stort sett slutförda Hagestadsundersökningen är ganska väl förtrogna med var bosättningen var belägen under olika tidsavsnitt. Människor måste ju ha uppehållit sig på den upp till 1,5 km breda åsen för att exploatera där tillgängliga resurser liksom även ha förflyttat sig från slätten över åsen ned till östersjökusten. Vid denna andra del av undersökningen skall jag ej uppehålla mig här.
I detta nya projekt ingick att göra begränsade fältarbeten i anslutning till Ales stenar och Curt Roslund skulle därvid få möjlighet att kontrollera sin hypotes om parabelkonstruktionen. Vidare skulle geologer undersöka inte bara de stora blocken utan även prover av de fundamentstenar som frilades. Blocken skulle detaljgranskas med hänsyn till skålgropsförekomster. En fosfatkartering skulle göras över en större yta liksom andra metoder skulle prövas för att ev. lokalisera anläggningar, bl.a. de två mindre stenanordningar som enligt Hilfelings uppgifter, 1777, skulle ha funnits i direkt anslutning till skeppssättningen. Under arbetets gång tillkom fler undersökningar, däribland en vittringsundersökning av blocken med en Schmidt Test-hammare, provundersökning med metallsökare etc.
Det bör påpekas att detta är ett lågbudgetprojekt med ytterst begränsade resurser, vilket innebär att vi måst arbeta i små etapper och med ett mindre antal medarbetare, som i huvudsak använt sin fritid till detta. Därför har vi måst låta undersökningarna löpa under en längre tid och kommer att göra så även i fortsättningen. En annan viktig faktor är att endast mindre ingrepp får göras vid Ales stenar, ingen totalundersökning på grund av den speciella karaktären som ett av landets förnämsta fornminnen med det särpräglade läget uppe på Kåsebergaåsen med magnifik utsikt över hav och land.
Efter den första säsongen i fält beslöt man i Ystads fornminnesförening, som hela tiden har varit starkt engagerad i ärendet, att ge ut årgången 1990 som ett temanummer, helt ägnat åt Ales stenar. Curt Roslund skriver i sin artikel om de första resultaten i södra delen nära roderstenen, där han anser sig ha fått stöd för parabelteorin, och dessutom kommer han in på solkult i Stonehenge och annorstädes (Roslund 1990: 113ff). Själv ger jag i mitt 80-sidiga bidrag en bakgrund till undersökningen samt redovisar vad vi hunnit med under de första månaderna. Vi hade då ännu inte fått resultatet av de prov vi lämnat till C14-datering eller några andra dateringar i direkt anslutning till Ales stenar. Jag ville vid detta tillfälle ställa två möjligheter mot varandra: bronsålder eller vikingatid. För att förstå skeppets eventuella samhörighet med bronsåldersbygden måste man enligt min mening försöka föreställa sig vilken roll – eller vilka roller – det skulle ha spelat. Det syntes då naturligt att knyta det till den bronsdepå från andra perioden, som är funnen i norra kanten av åsen, samt till en mycket rik bronsåldersgrav, också från period 2, i samma socken. Då skulle man kunna förklara tillgången på brons hos en grupp i just detta område. Skeppet kunde ses som en symbol för makt och etablerade kontakter med en omvärld, som förmedlade metall från kontinenten till Norden. Det var också frestande att se ett samband i det sydostskånska kustbältet med Kiviksgraven, vissa andra stora högar samt hällristningarna.
Under de följande åren har fältarbetena fortsatt i liten skala. Eftersom utrymmet inte tillåter någon utförlig redogörelse kan det kort sägas att mindre schakt upptagits invid några block, varvid bl.a. framkommit att vissa stenar ursprungligen stått längre ut i båglinjen och stämmer bättre med Roslunds parabel – men givetvis också med en förväntat mera fulländad båglinje. Vi har fått bättre insikt i de använda stenmaterialen, funnit platsen för en borttagen sten, belagt förekomsten av skålgropar i många fall, med vittringstester fått indikationer beträffande stenars omflyttnng och i mitten funnit en grop med material för C14-datering m.m.
Allt är inte publicerat men några artiklar kan nämnas (Strömberg 1991: 159ff; Roslund 1991: 17911; Danerud och Lundell 1991: 7 ff; Strömberg & Roslund 1991: 1 ff; Strömberg 1992: 19 ff; Sjöberg 1993). Curt Roslund har dessutom i flera olika skrifter utvecklat sina tankar om geometrin i Ales stenar.
Tre C14-dateringar finns nu. Den första är omtalad i en av de nämnda skrifterna. Det gäller ett prov från en plats, där enligt Roslund brännpunkten för ena parabeln måste ha befunnit sig (Strömberg & Roslund 1991: 1 ff). Träkolet daterades till 1375 ± 115 BP och i kalibrerat värde 650 ± 105 (Ua 1581). De två andra dateringarna gjordes på kol från centrum av skeppet samt från en plats strax utanför skeppet i södra delen. Värdena blev 1110 ± 75 och 1330 ± 80 och enligt en av kaliberingsmetoderna 820-980 resp. 640-790 (Ua 2578 och 2579), Chalmers tekniska högskola har stått bakom dessa dateringar som har utförts av Göran Possnert i Uppsala. Även om vi ännu inte övervägt dessa resultat närmare synes de ändå ge hållpunkter för en datering till vikingatid inuti skeppet och en äldre utanför. Den sistnämnda är visserligen yngre än den första men skulle kunna indikera en sporadisk användning av platsen under yngre järnålder och då helt eller delvis före skeppets tillkomst. Man måste då överväga om dateringen av den av Roslund så noggrant utpekade platsen för parabelkonstruktionen stämmer med skeppets datering och med tankar om skeppets kalenderfunktion. Självfallet behöver inte den centralt belägna gropen och den stolpe som där kan ha stått tillhöra den ursprungliga konstruktionen utan höra samman med en senare användning av stensättningen.
Med all reservation för att endast mindre schakt tagits upp inuti anläggningen, dock i kombination för ett flertal provstick vid fosfatkarteringen, har vi hittills inte sett tecken på att skeppet innehållit någon grav och i varje fall inga spår av sotlager med brända ben av det slag vi fann i Vätteryd och Torup. Man måste därför tills vidare anta att Ales stenar inte haft samma funktion eller innebörd som dessa anläggningar. Inte heller i de ganska talrika provgroparna i närheten har vi funnit några säkra spår av brandgravar. Vissa sådana anläggningar kan dock ha funnits på något längre avstånd från skeppet.
Varför har då Ales stenar en gång anlagts? Man har goda skäl att anta att en sä arbetskrävande och stor konstruktion har tillkommit som en kollektiv insats av en större befolkningsgrupp, alltså flera byar eller gårdsenheter i vad som nu kallas Valleberga och angränsande socknar. Det borde i sin tur betyda att också användningen av monumentet varit kollektiv. Om man som arbetshypotes och med stöd av C14-dateringen från skeppets mittparti utgår från en datering till vikingatid kan den förenas med en bebyggelse med tradition i vendeltida bosättning på slätten inte långt från åsen och kusten. Man hade kanske sedan lång tid tillbaka använt åsen inte bara för praktiska uppgifter utan även för utövande av kult. Vid en viss tidpunkt blev det aktuellt att bygga stensättningen.
Om det inte varit en grav, kunde det då i stället ha varit en kenotaf över någon som dött i fjärran land? Det är ett lockande tankeexperiment att föra samman inskriften på en runsten i samma socken med Ales stenar. Man far dar veta att Sven oh Thorgot reste stenen efter Manne och Svenne, som »ligger i London« (Jacobsen 8c Moltke 1942: sp. 382 f). Men hade verkligen dessa män haft så betydelse att en hel bygd funnit anledning att ära deras minne med en anläggning av detta format? Mot en sådan hypotes kan också tala att de ju redan fått sin minnesten. Kenotafhypotesen är dock inte helt osannolik under förutsättning att många män i samma bygd hade omkommit på sina färder.
En annan tolkning, som jag länge haft i tankarna och har för avsikt att återkomma till, är att Ales stenar skulle kunna vara ett symboliskt uttryck för ett ledungsskepp. Det fanns ju en medeltida ledungsorganisation såväl i Danmark som i Mälarområdet, som innebar att befolkningen, huvudsakligen bönderna, var skyldiga att ställa upp med skepp i oroliga tider. Det kan ha funnits starka skäl att också under vikingatiden sluta sig samman i denna sydostskånska bygd för att försvara sitt område. Ett stenskepp uppe på åsen kunde ge budskap om att här fanns en försvarsstyrka. Om det skulle vara väl synligt från havet måste det ha betydande dimensioner. Skeppets form med dess tvära akterstäv skulle passa väl som »avbild« av en kraftig farkost med stor bemanning (fig. 4).
Men hur skall då de många skälgroparna förklaras? I och för sig kan sådana ha olika ålder, men i detta fall har de en så varierande placering att jag blivit alltmer skeptisk till att de tillkommit efter konstruktionen av skeppssättningen. De kan ha funnits redan när blocken transporterades upp till åsen eller ha ingått i konstruktioner, som tidigare funnits här uppe.
Som framgått av de inledande avsnitten om Vätterydsgravfältet anser jag att man för skeppssättningarnas tillkomst måste räkna med flera anledningar. De förekommer ju på oomtvistliga gravfält (vilket inte säkert är fallet i Kåseberga) och man finner brandgravar i dem. Det visste man av resultaten från Lindholm Høje liksom bl.a. också från den undersökta skeppssättningen i Glavendrup på Fyn. Men man måste också räkna med att det i gravarna funnits ett symbolspråk, som visserligen inte utan vidare kan avläsas och uttydas i nutid, men som kan antas informera om individ och samhälle, om ekonomi, makt, social tillhörighet och religion. Skeppssättningarnas orientering var säkert inte slumpmässig men variationerna kan ej heller enkelt förklaras. Ales stenar kan mycket väl ha fått sin placering för att bekräfta en kunskap om solens ställning vid olika betydelsefulla tidpunkter, även om man hade möjlighet att avläsa detta på annat sätt. Nära till hands är att se området vid Ales stenar som en samlingsplats för människor, som kommit dit av många skäl.
Arbetet vid Ales stenar går vidare.
