Symboler och forklädnader

En studie i H.C. Andersens första och sista eventyr

I

På våren 1835 gav H.C. Andersen ut första häftet av Eventyr for Børn, som innehöll fyra sagor, Elddonet, Lill-Klas och Stor-Klas, Prinsessan på ärten och Lilla Idas blommor. Ända från sin tidiga barndom hade han eftersträvat att bli världsberömd; med dessa sagor hade han i själva verket nått sitt mål, fast det skulle dröja någon tid, innan det gick upp för honom själv och för andra.

Av dessa fyra sagor är den sista, Lilla Idas blommor, väsentligen en fri uppfinning av H.C. Andersen. De tre första däremot är verkliga folksagor, som han berättar på sitt eget sätt. Själv uppger han, att han hört dem i sin barndom på folkets läppar, i spinnstugan och vid humleplockningen. För oss, för hela världen, har de emellertid blivit H.C. Andersens tillhörighet. Det kan sättas ifråga, om han någonsin, under hela sin lysande bana som sagodiktare, överträffat de tre förstlingarna. När vi var barn, grep de oss, de gjorde oss yra av förtjusning, och ännu när vi är gamla och grå, står de lika levande för oss. Inga andra sagor är lika festliga och strålande. Hur har de blivit sådana, varifrån kommer magien? Det är H.C. Andersens hemlighet. Men det är väl inte alldeles omöjligt att komma den på spåren.

Elddonet handlar om lyckans gullgosse; han vinner prinsessan och riket, fast han bara är en fattig soldat, som kommer tomhänt hem från kriget. Folksagan är välkänd, det är den samma, som ligger till grund för Oehlenschlägers Aladdin. H.C. Andersen har följt huvudlinjerna i sagan, men hans fantasi får vartenda drag till att blomma, den blir full av kvickhet, ironi och humor. Hur kan det vara, att H.C. Andersen återger den gamla sagan med så spelande gott lynne, hur har han kunnat gå opp i sin hjälte så, att det smittar alla, som lyssnar på honom, med andlös spänning?

Sagan grep honom så djupt, därför att den återgav hans eget livsöde och hans egen situation, sådan den tedde sig för honom på nyåret 1835. Han var trettio år gammal. Han hade vuxit upp i fattigdom och elände, under ständig livsfara, han hade stritt för den nakna existensen likaväl som någon soldat, och han hade räddat livhanken. Inte nog med det; han hade upptäckt, att han hade en gåva, som skaffade honom ära, vänner och inflytande, livets goda i overflod och till och med pengar — pengar åt honom, som varit nära att stupa av svält och köld! Denna gåva, som gjorde honom rik och lycklig, var fantasien, den poetiska uppfinningen. När han slog eld med elddonet, stod hundarna där, inbillningsskapelserna, hans mäktiga vänner med ögon som kvarnhjul och fyrverkerisolar, och de uppfyllde alla hans önskningar; dem som villa döma honom till döden för hans förmätna storhetsvansinnes skull, kastade de över ända, och de skänkte honom kungariket och prinsessan, som han varit djärv nog att åtrå.

Denna nära överensstämmelse mellan soldatens belägenhet och H.C. Andersens kan man belysa med hjälp av hans brev. H.C. Andersen hade många gånger kastats mellan hopp och förtvivlan. Än hade han jublat över sina framgångar, än hade han rasat över sina nederlag; än hade han glatt sig över sina fina kläder och sina älskliga vänner, än kände han sig overgiven av alla, förföljd av obevekliga fiender, dömd att gå under i skam. I själva verket var hans ställning prekär och osäker, men framför allt var hans sinnestillstånd oerhört labilt; lugn självkänsla fattades honom alldeles — det var vad vännen Edvard Collin ständigt predikade för honom — och han slets mellan lidelsefull äregirighet och jämmerlig vanmaktskänsla. Men just på nyår 1835 bröt det en ny stämning av triumf fram hos honom. Han hade nyss kommit tillbaka från Italien, sina drömmars paradis, och han hade skildrat land och folk i en stor roman, Improvisatoren. Den kom ut, både på danska och tyska, och den skaffade honom genast erkännande och berömmelse. Han njöt sin lycka i fulla drag. För sin väninna Henriette Wulff berättade han i ett brev om hur bortskämd han blev. Där är en gammal rik grosshandlarenka, som skickar honom en inbjudan; först tror han det är ett misstag, ty han känner henne inte, men det visar sig att det är hennes allvar. „Den gamle Dame havde kastet sin Godhed paa mig og overvældede mig med Artigheder; Gud veed, hvor længe det varer, for det er Lune. Forleden sendte hun mig en nydelig fransk Slobrok med røde Roser og Silkebælte, siden fik jeg en italiensk Fogliette med sød Viin, saa een og atter een. Sidst, da jeg blev buden, skulde Tjeneren spørge mig, hvad Mad jeg forlangte, og da jeg forleden sagde, jeg var lidt upasselig, sendtes mig et Kinderpulver.“ Något senare, i januari 1836, skriver han till en annen av sina systerliga väninnor, Henriette Hanck: „Ingen Vinter er gledet saa roligt og lykkeligt hen som denne. Improvisatoren har skaffet mig en Agtelse hos de Ædleste og Bedste, Mængden selv har faaet mere Ærbødighed, Næringssorger kjender jeg, Gud skee Lov, ikke til, og jeg har i den senere Tid ordentligt kunnet gjøre mig Livet behageligt. Blad-Udgiverne sende mig Blade, Reitzel Bøger og Kobbere; saa sidder jeg i brogede Tøfler og Slobrok med Benene i Sophaen, Kakkelovnen snurrer, Maskinen synger paa Bordet, og Røgelsen gjør godt. Jeg tænker da paa den fattige Dreng i Odense, der gik med Træsko, og saa bliver mit Hjerte blødt, og jeg velsigner den gode Gud.“

Det är emellertid inte alltid han är så vek och from, han kan också känna en stolt segerlycka, som gränsar till overmod, och i den stämningen låter han soldaten i Elddonet marschera genom livet, taktfast och oforskräckt. Soldaten prövar också lyckans skiften; vad som hos H.C. Andersen var labila stämningar, är for honom hårda realiteter: än har han pengar och vänner i overflod, än sitter han ensam, overgiven, dödsdömd i cachoten. Det går opp och ner: när han bor i glans och härlighet på det finaste värdshuset i staden, lägger skoborstaren märke till hans usla gamla stövlar, som han i brådskan inte hunnit byta ut. Bäst som han slösar och är en riktig kavaljer, tar pengarna slut, han får flytta opp på ett litet vindsrum under taket, själv börsta sina stövlar och sy hop dem med en stoppnål, och „ingen av hans vänner kom till honom, for det var så många trappor att gå opp för.“ När han lärt sig att bruka elddonet, kan han genast flytta tillbaka till de vackra rummen, han „kom i de gode Klæder, og saa kjendte strax alle hans Venner ham, og de holdt saa meget af ham.“ Man kan formligen se honom sitta i Slobroken og sola sig som Improvisatoren. Kunst bringt Gunst.

Sagan om Elddonet blev på det sättet ett uttryck for hans maktkänsla och hans segerkänsla. Han behövde just ingenting ändra i det yttre händelseförloppet, det gamla elddonet blev alldeles av sig självt en symbol for fantasiens allmakt, den poetiska uppfinningsgåvan. Han måste ha känt det, när han berättade: hans eget innersta strömmade in i sagan, som saven stiger i ett tråd om våren, och slog ut i friska lov, i alla de geniala smådrag, som ger det hela ett spelande liv. Det behöver aldrig ens ha blivit medvetet för honom, att sagan handlade om honom själv. Det finns inga detaljer i den, som har någon självbiografisk karaktär.

Går vi nu till den andra sagan, Lill-Klas och Stor-Klas, så visar den sig genast besläktad i ämne och stämning. Den handlar också om lyckans guldgosse. Men Lill-Klas är en smula annorlunda skapt än den tappre, självsäkre soldaten. Han är fattig och svag, värnlös och förtrampad; vem som helst kan mishandla och forfordela honom, och det är just vad Stor-Klas gör. Likväl är det till slut Lill-Klas, som står med segern. Vad är hans vapen, vad har han for resurser? Under sin skenbara enfald, sin lättrördhet och sin impulsivitet, döljer han en list, en forslagenhet, en säålmaktig kvickhet, som omgivningen aldrig anar. Han är inte så dum som han ser ut; med saftig och overraskande humor får vi steg for steg bevittna, hur durkdriven den skenbart oförarglige och beskedlige Lill-Klas är. Vad är det som ger honom hans makt over mänskorna? Det är återigen fantasien: han kan i inbillningen se och förutse, hur krögaren och Stor-Klas skall reagera, och därfor kan han linda dem kring sitt finger. Med hjälp av sin skapande fantasi kan han leda dem precis dit han vill: bonden tror på vad han berättar om trollkarlen, den gamle oxdrivaren forespeglar han en genväg till himmelen, och Stor-Klas faller regelbundet for de lockande tavlorna. Allra tydligast är det i slutscenen, ty där är det den poetiska kraften, den målande realismen i Lill-Klas’ skildringar av livet på flodbottnen, som övervinner Stor-Klas’ misstro.

Även Lill-Klas och Stor-Klas blir sålunda for H.C. Andersen en symbol for fantasiens makt, men här är det framför allt listen, det oåtkomliga, spefulla och gäckande i fantasilivet, som betonas. H.C. Andersen hade gått genom livet lika svag, otymplig och naiv som Lill-Klas, och han hade blivit sedd över axeln, men just vid denna tid, omkring år 1835, började han bli medveten om sin styrka. Det var inte bara den stora litterära succén med Improvisatoren, som forändrade hans yttre ställning, det skedde också något med hans personliga väsen. Han var inte längre lika undfallande och jammerlig och känslofull som förr, han forsökte hävda sig, han visste att han var kvick, han började klä sig elegant, han roade sig med att mystifiera sina gamla nedlåtande vänner en smula! De fick efterhand lära sig, att man inte alltid kunde ta honom, där man släppt honom. I ett brev, som han i november 1834 skrev till sin väninna Henriette Hanck, skildrar han med stor tilfredsställelse sitt nya maner. Han berättar, att det varit Digterselskab hos Collins, den faderlige vännen och beskyddaren, både Heiberg och Hertz var där, de snillrika, intelligenta, högt beundrade världsmännen — där borde H.C. Andersen med sina bristfälliga kunskaper och sitt proletäraktiga väsen ha gjort en slät figur, som en sparv i tranedans. Men H.C. Andersen kan rapportera, att det gick utmärkt: „Heiberg var vittig, Hertz døv (men ungdommelig), og jeg var moersom.“ Och så fortsätter han: „Ja, De kan ikke troe, hvor jeg har taget mig op. Er De ikke nysgjerrig derefter? Vil De høre et Par Domme om mig? Fru Læssøe siger: „Han har faaet Menneskekundskab; han kan spille med største Natur den Aabenhjertige; men han fortæller dog kun hvad han vil. Jeg forstaaer mig ikke rigtigt paa ham! “ — Den gamle Collin siger: „Jeg troer virkelig, han er bleven en ganske solid Fyr; men de gamle Manerer har han ikke lagt af.“ — Fru Drewsen og Louise forsikkre: „Han er bleven ellevild og overgiven, kaad i høieste Grad, men dog saa adspredt, saa forunderlig, man veed dog ikke ret, hvorledes han har det!“

Når man lyssnar till dessa karakteristiker, som har roat H.C. Andersen själv, så förstår man bättre, hur han just 1835 njöt av att måla ut Lill-Klas’ muntra överdåd, hans graciösa virtuosa lek med sina offer -— den öppenhjärtige, som bara berättar vad han vill for att nå sitt mål, vars naturlighet är den finaste list, konstnären som akrobat, som gycklare, som skådespelare. H.C. Andersen måste ha känt det, när han berättade om Lill-Klas, hans eget väsen fick utlopp i den gamla sagan; men han behöver inte ha blivit medveten om det, det finns fortfarande inget självbiografiskt i berättelsen.

Den tredje sagan i det första häftet var Prinsessan på ärten. Det har ibland satts i fråga, om diktaren verkligen har hört den i sin barndom, ty den finns inte upptecknad från Danmark; men lyckligtvis finns den bevarad i ungefär samma form från Västergötland, och man har därfor inga skäl att betvivla H.C. Andersens uppgift. Det är ju bara ett par sidor, men det är något eggande, man skulle frestas säga något hemlighetsfullt, med den. Den är skenbart så harmlös, nästan meningslös; vad är poängen i den, vad går den ut på? Man känner tydligt diktarens underfundiga leende på slutet: „Se det var en riktig historia.“ Han är uppspelt och triumferande, men han vill inte riktigt ut med språket. Kanske visste han inte själv vad han hade på hjärtat, kanske var han bara gripen och förtrollad av den besynnerliga historien, som han lyssnat till när han var barn, och som nu blivit levande i hans fantasi.

Den kan tydas på mer än ett sätt; det finns de läsare, som uppfattar den som ironisk mot kungligheten, mot hoven och prinsessorna. Det som avgör, att hjältinnan är en riktig prinsessa, är inte hennes djupare och solidare egenskaper, utan det är hennes fina skinn, hennes bortskämdhet och ömtålighet, just det som måste göra henne oduglig i livet. En enda ärta under tjugo madrasser, och hon får inte en blund i sina ögon, hon blir brun och blå på hela kroppen, hon jämrar sig ynkligt på morgonen — och just därfor blir hon erkänd som en kunglig person, hon får riket och härligheten. Sådan är rangordningen här i världen, så ytliga kännetecken har vi på finheten. Prinsessan på ärten är degenererad.

Så kan man läsa den, och det är möjligt att H.C. Andersen inte hade något mot det, att han skulle ha skrattat med. Men i så fall är detta skratt dubbelbottnat, det är bara en skyddande förklädnad; därunder döljer sig en helt annan stämning. Det har heller inte undgått den finaste och skarpsinnigaste av alla dem, som försökt analysera H.C. Andersens hemligheter, Hans Brix. Han har upptäckt allvaret. H.C. Andersen var ända från sin tidiga barndom abnormt känslig for sinnesintryck, for känslor och stämningar. Han var på sätt och vis värnlös genom sin ömtålighet. Minsta ovänlighet, minsta kritik angrep honom, så att han led alla helvetets kval. Alla hans vänner, särskilt Collinarna, och först och främst Edvard Collin, försökte bekämpa denna sjukligt uppdrivna sarthet; de ville alla härda honom, de visade honom, att vettiga, normala mänskor inte låt sig det allra minsta bekomma av sådana små motgångar eller vanskligheter, som vände opp och ner på H.C. Andersen och kom honom att jämra sig i högan sky. Det är alldeles uppenbart, att det är denna sida hos H.C. Andersen, som blivit symboliserad i Prinsessan på ärten. Men hon är inte foremål for ironi — tvärtom. Hon hör till de högsta samhällskretsarna, hon är medlem av känslans aristokrati, sensibilitetens, de fina fornimmelsernas utvalda kungafamilj. H.C. Andersen har upptäckt, att det som Collinarna, de solida, redbara, duktiga vardagsmänskorna, bekämpade och kritiserade hos honom, det som i deras ögon var sjuka nerver — det var just hans mänskliga och poetiska rikedom, förmågan att lida var en måttstock på förnämheten och själfullheten, överdrifterna, den måttlösa subjektiva omformningen av verkligheten, det var också en sida av den poetiska fantasien, av uppfinningsgåvan. När H.C. Andersen skrev Prinsessan på ärten, gjorde han en stolthet och en triumf av sin svaghet — men i hemlighet, kanske inte bara för andra, utan i hemlighet for sitt medvetna jag. Att sådana stämningar fanns hos H.C. Andersen vid denna tid, det vet vi återigen av hans brev. Den 17. juni 1834 skrev han från Wien till fröken Henriette Wulff, som han kallade „min kjære, gode Søster Jette“. Hon var en mycket fin ung dam, dotter till en amiral, men en smula invalid, en utomordentligt späd och omtålig blomma, en själfull och subtil natur. Hon och H.C. Andersen hade långe känt sig som poetiska själsfränder, de tävlade i espri och finess, de kunde tillsammans bygga opp en fantasivärld. Just nu hade det varit en fnurra på tråden; fröken Wulff var missnöjd och sårad, därför att H.C. Andersen visat något av hennes brev for främmande. H.C. Andersen däremot ansåg att hans uppförande varit ytterst delikat, och han var i sin ordning smärtsamt gripen av hennes kyla. Det dröjde rätt länge, innan missförståndet blev bilagt, men i det här nämnda brevet yttrade han: „De er dog min bedste Lys-Alf! Ogsaa i Wien kom fra Dem det første Brev fra Vennerne. Tak, ret hjertelig Tak derfor, skjønt det bedrøvede mig. „Bedrøvede?“ siger De; ja, for Venners Angreb er min Sjæl en Mimosa, der ikke taaler det Mindste.“

Om denna själens mimoseaktighet skrev han Prinsessan på ärten. Han kände sig höra till eliten, lika väl som den förnäma amiralsdottern, fastan han var född i ett fattigkvarter i Odense. Den yttre belägenheten har ingenting att betyda — de riktiga prinsessorna känner igen varandra, les beaux esprits se rencontrent. Drottningen i sagan hälsar prinsessan som sin like av blåaste blod, fast hon kom till residenset som en landstrykerska. „Gud, som hon såg ut av regnet och det hemska vädret! Vattnet strömmade från hennes hår och hennes kläder, och det rann in vid näsan på hennes skor och ut vid hälen, och så sa hon, att hon var en verklig prinsessa.“ Ungefär på det viset hade H.C. Andersen presenterat sig i det danska residenset, och just så rann regnet genom hans trasiga skor på Köpenhamns gator, han har skildrat det ingående — skomakarsonen sysslade alltid mycket med skorna.

På det viset fogar sig Prinsessan på ärten osökt samman med de två första sagorna; de bildar en optimistisk treklang. Det stiger ett jubel och en glädje genom dem alla: diktaren bejakar sitt eget väsen, som uppenbarar sig for honom i de gamla sagorna från barndomen. Man skulle kunna, med någon förenkling och förgrovning, omskriva den hemliga undermeningen i dem så här: Se, hur mäktig och stark jag är — jag är fantasiens herre, andarna lyder min minsta vink. Det är Elddonet. Se, hur kvick och forslagen jag är — ni tror jag är barnslig och otymplig och naiv, och så är jag listigare än ni anar, min fantasi driver sitt skämt med er alla, ni dansar efter min pipa. Det är Lill-Klas och Stor-Klas. Se, hur fin och ömtålig och känslig jag är — det har sina avigsidor, det ger mig många smärtor och oroliga nätter, men så hör jag också till andens utvalda. Det är Prinsessan på ärten.

I all sin objektivitet är sagorna fulla till randen av H.C. Andersens personlighet.

2

I mer än 35 år fortsatte H.C. Andersen att dikta sagor. Den förste som klart insåg deras betydelse var inte någon kritiker eller estetiker av facket, utan en genialisk naturvetenskapsman, den store danske fysikern H. C. Ørsted. H.C. Andersen refererade den 16. mars 1835 hans omdöme i ett brev till sin väninna Henriette Wulff. „Dernæst [har jeg] skrevet nogle Eventyr for Børn, om hvilke Ørsted siger, at naar Improvisatoren gjør mig berømt, gjøre Eventyrene mig udødelig; de ere det meest Fuldendte, jeg har skrevet; men det synes jeg ikke.“ Ännu den 15. maj kallade han dem „denne Ubetydelighed“.

Men H. C. Ørsted fick rätt. Den odödlighet, som sagorna skänkt H.C. Andersen, är den mest odisputabla och overväldigande, som någon nordisk diktare har vunnit. Ingen annan lever med så starkt liv. Man får gå till världslitteraturens största, till Homeros, Dante, Shakespeare, Goethe for att finna något motstycke. Alla jordens folk, oberoende av ras och religion, har blivit fortrogna med den fantasivärld han skapat. Hinduer och japaner har rörts av Historien om en moder lika djupt som vi. Kejsarens nya kläder, Tumme-Lisa, Den lilla havsjungfrun, Den ståndaktige tennsoldaten, Den fula ankungen, Jon Blund — det är ett helt galleri av figurer och symboler, som blivit mänsklighetens gemensamma egendom likaväl som Rödluvan och vargen, Askungen, Tummeliten och den dumme jätten, de sagogestalter, som skapades i tidernas gryning av den nymornade inbillningskraften och som har följt folken på deras vandringar genom århundradena. Den siste store mytskaparen, den siste verklige sagodiktaren, som förnyat och fördubblat den ärvda skatten, det var H.C. Andersen, och han ensam är inte anonym. Kanske får man erkänna, att den siste också var den störste och inflytelserikaste. Ingen annan sagouppfinnare har väl så djupt påverkat mänskornas föreställningsvärld och fantasiinställning. Jordklotet runt blir man förstådd, så snart man talar om en skärva av trollspegeln, som fastnat i ögonvrån, om man nämner flickan, som trampade på brödet, om man antyder att det kan bli många höns av en enda fjäder. Vi gör oss knappast reda for, hur frisk och aktuell H.C. Andersens dikt är, ty den har gått oss i märg och ben. Och den är fullkomligt universell. På en så kort tidsrymd som ett hundra år har den sprungit över alla språkgränser. Den utgör Nordens största insats i mänsklighetens fantasi- och känsloliv. Det går utanför litteraturens råmärken, det är en rent elementär process. Det passar utmärkt, att det var en naturvetenskapsman, som först upptäckte den.

Efterhand blev det klart också för H.C. Andersen själv, vad hans rätta kallelse var, att alla hans lyriska poem, hans många teaterstycken och hans långa romaner ingenting hade att säga vid sidan av sagorna. Han fick erfara, att inte bara barnen, utan också de vuxna, inte bara Danmark, utan hela Europa och Amerika, de stora snillena och de krönta huvena, lyssnade till honom, när han berättade. I trettiosju år höll han dem i spänning.

Hans konst förändrades inte mycket under denna långa tidsrymd. Den blev allt mera förfinad och raffinerad, och efterhand som den blev mera medveten, förlorade den nog något av den friskhet, som de förstå sagorna hade ägt. Det är möjligt, det är till och med troligt, att H.C. Andersen inte strax kom på det klara över vad det var som lockade honom att gå opp i Lill-Klas’ öde eller i historien om soldaten i Elddonet: den hemliga analogien till hans egen belägenhet var som en källåder på djupet, den kom gräs och blommor att växa grönt och rikt. Men så jungfrulig kunde inspirationen inte i längden förbli. När han diktade Den fula ankungen, visste han uppenbarligen att det var sin egen levnadshistoria som han återgav, det finns detaljer däri, som har ett direkt självbiografiskt innehåll; om man vill ta opp hävdvunna estetiska termer, skulle man kunna säga, att sagan inte bara kan uppfattas som en symbol, utan att den delvis har allegorisk betydelse. Något liknande gäller den lustiga och vemodiga sagan om Toppen och bollen, Kærestefolkene; den får sin fulla verkningskraft först när man förstått, att det är förhållandet mellan H.C. Andersen och Riborg Voigt, som diktaren klär om i sinnebilder. Han leker kurra gömma med läsaren. Ibland har han dolt sin mening så väl, att den kan förefalla komplett förlorad.

Som exempel kan man ta några av H.C. Andersens allra sista sagor. Gartneren og Herskabet är från 1871. Den handlar om en trädgårdsmästare på ett högadligt slott; han heter Larsen, och han är en mycket skicklig trädgårdsmästare, de vackraste blommor och de härligaste frukter frodas i hans rike. Men det höga herrskapet är ändå aldrig riktigt nöjt med honom, alltid har de något att anmärka på den gode Larsens produkter. Med mycken humor berättar H.C. Andersen om dessa förvecklingar och konflikter. Herrskapet är inte belåtet med Larsens meloner, de har fått mycket saftigare och bättre på hovet; men det visar sig, att det är Larsen som har levererat dem till den kungliga taffeln. Så går det i stort och smått; de rikes bortskämda nyckfullhet, den flitige yrkesmannens undergivna tålamod varieras på många sätt. Men för att bli riktigt intresserad och gripen av historien skall man ändå ha en nyckel, som passar i låset: den snubbade, illa behandlade Larsen är H.C. Andersen själv, det nedlåtande höga herrskapet, som till slut nästan grips av avundsjuka over Gartner Larsens triumfer, det är den danska allmänheten, som enligt H.C. Andersens mening alltid visat sig njugg och missunnsam. Den gamle diktaren har, ännu på gravens brädd, velat lätta sitt hjärta, och han har valt att göra det i en form, som bara de invigde skulle forstå. Hela sitt liv hade han känt bitterhet på den punkten; nu kan han, mätt av åra och rykte, behandla ämnet med godmodig humor. Gartneren kan till avsked klappa det höga herrskapet på axeln.

Omedelbart efter Gartneren og Herskabet följer Loppen og Professoren; den blev tryckt december 1872. Det är en mycket bizarr saga, och H.C. Andersen har aldrig med ett ord antytt, vad han hade i tankarna, når han diktade den. Konstnären Frølich, som så genialiskt illustrerat sagorna, bekände att den var honom obegriplig, och begärde upplysning hos diktaren (i ett brev från Paris okt. 1872) ; men H.C. Andersen teg — han ville inte lösa gåtan.

Den handlar om en luftskeppare och om hans son, som också skulle vilja bli luftskeppare.

„Der var en Luftskipper, ham gik det galt. Ballonen sprak, Manden dumpede og slog sig i Stykker. Sin Dreng havde han to Minuter forud sendt ned med Faldskjærm, det var Drengens Lykke; han blev uskadt og gik om med store Kundskaber til at blive Luftskipper, men han havde ikke Ballon og ikke Midler til at skaffe sig denne.

Leve maatte han, og saa lagde han sig efter Behændigheds Konster, og at kunne tale med Maven, det kaldes at være Bugtaler. Ung var han og saae godt ud, og da han fik Mundskjæg og kom i gode Klæder, kunde han antages for et Grevebarn. Damerne fandt ham smuk, ja een Jomfru blev saa betagen af hans Deilighed og hans Behændigheds Konst, at hun fulgte med ham til fremmede Byer og Lande ; der kaldte han sig Professor, mindre kunde det ikke være.

Hans stadige Tanke var at faae sig en Luftballon og gaae tilveirs med sin lille Kone, men de havde endnu ikke Midlerne.

„De komme!“ sagde han.

„Bare de vilde!“ sagde hun.

„Vi er jo unge Folk! og nu er jeg Professor. Smuler er ogsaa Brød.“

Hun hjalp ham trolig, sad ved Døren og solgte Billetter til Forestillingen, og det var en kold Fornøielse om Vinteren. Hun hjalp ham ogsaa i eet Konststykke. Han puttede sin Kone i Bordskuffen, en stor Bordskuffe; der krøb hun ind i Bagskuffen, og saa var hun ikke at see i Forskuffen; der var som en Øienforblændelse.

Men en Aften da han trak Skuffen ud, var hun ogsaa borte for ham; hun var ikke i Forskuffen, ikke i Bagskuffen, ikke i hele Huset, ikke at see, ikke at høre. Det var hendes Behændigheds Konst. Hun kom aldrig igjen; hun var kjed af det, og han blev kjed i det, tabte sit gode Humeur, kunde ikke mere lee og gjøre Løier, og saa kom der ingen Folk; Fortjenesten blev daarlig, Klæderne bleve daarlige; han eiede tilsidst kun en stor Loppe, et Arvegods efter Konen, og derfor holdt han saa meget af den. Saa dresserede han den, lærte den Behændigheds Konster, lærte den at præsentere Gevær og skyde en Kanon af, men lille.

Professoren var stolt af Loppen, og den var stolt af sig selv; den havde lært Noget og havde Menneskeblod og været i de største Byer, var blevet seet af Prindser og Prindsesser, havde vundet deres høie Bifald. Det stod trykt i Aviser og paa Plakater. Den vidste, at den var en Berømthed og kunde ernære en Professor, ja en heel Familie.

Stolt var den og berømt var den, og dog, naar den og Professoren reiste, toge de paa Jernbane fjerde Plads; den kommer ligesaa hurtigt som første. Det var et stiltiende Løfte, at de aldrig vilde skilles ad, aldrig gifte sig, Loppen vilde blive Ungkarl og Professoren Enkemand. Det gaaer lige op.

„Hvor man gjør størst Lykke,“ sagde Professoren, „der skal man ikke komme to Gange!“ Han var en Menneskekjender og det er ogsaa en Kundskab.

Tilsidst havde han bereist alle Lande, uden de Vildes Land; og saa vilde han til de Vildes Land ; der æde de rigtignok christne Mennesker, vidste Professoren, men han var ikke rigtig Christen og Loppen var ikke rigtig Menneske, saa meente han, at de nok turde reise der og have en god Fortjeneste.

De reiste med Dampskib og med Seilskib ; Loppen gjorde sine Konster, og saa havde de fri Reise underveis og kom til de Vildes Land.

Her regjerede en lille Prindsesse, hun var kun otte Aar, men hun regjerede; hun havde taget Magten fra Fader og Moder, for hun havde en Villie og var saa mageløs yndig og uartig.

Strax, da Loppen præsenterede Gevær og skød Kanonen af, blev hun saa indtagen i Loppen, at hun sagde: „Ham eller ingen!“ Hun blev ganske vild af Kjærlighed og var jo allerede vild iforveien.

„Søde, lille, fornuftige Barn!“ sagde hendes egen Fader, „kunde man først gjøre et Menneske af den!“

„Det lader Du mig om, Gamle!“ sagde hun, og det var ikke net sagt af en lille Prindsesse, der taler til sin Fader, men hun var vild.

Hun satte Loppen paa sin lille Haand.

„Nu er Du et Menneske, regjerende med mig; men Du skal gjøre hvad jeg vil, ellers slaaer jeg Dig ihjel og spiser Professoren.“

Professoren fik en stor Sal at boe i. Væggene vare af Sukkerrør, der kunde han gaae og slikke, men han var ikke Slikmund. Han fik en Hængekøie at sove i, det var, som laae han i en Luftballon, den han altid havde ønsket sig, og som var hans stadige Tanke.

Loppen blev hos Prindsessen, sad paa hendes lille Haand og paa hendes fine Hals. Hun havde taget et Haar af sit Hoved, det maatte Professoren binde Loppen om Benet, og saa holdt hun den bunden til det store Koralstykke, hun havde i Øreflippen.

Hvor det var en deilig Tid for Prindsessen, ogsaa for Loppen, tænkte hun; men Professoren fandt sig ikke tilfreds, han var Reisemand, holdt af at drage fra By til By, læse i Aviserne om sin Udholdenhed og Kløgt i at lære en Loppe al menneskelig Gjerning. Dag ud og ind laae han i Hængekøien, dovnede og fik sin gode Føde: friske Fugle-Æg, Elephant-Øine og stegte Giraffe-Laar; Menneskeæderne leve ikke kun af Menneskekjød, det er en Delicatesse; „Barne-Skulder med skarp Sauce,“ sagde Prindsessemoderen, „er det meest delicate.“

Professoren kjedede sig og vilde gjerne bort fra de Vildes Land, men Loppen maatte han have med, den var hans Vidunder og Levebrød. Hvorledes skulde han fange og faae den. Det var ikke saa let.

Han anspændte alle sine Tanke-Evner og saa sagde han: „Nu har jeg det!“

„Prindsesse-Fader: forund mig Noget at bestille! Maa jeg indøve Landets Beboere i at præsentere, det er det man i Verdens største Lande kalder Dannelse !“

„Og hvad kan Du lære mig!“ spurgte Prindsesse-Faderen.

„Min største Konst,“ sagde Professoren, „at fyre en Kanon af saa hele Jorden bæver, og alle Himlens lækreste Fugle falde stegte ned ! Det er der Knald ved !“

„Kom med Kanonen!“ sagde Prindsesse-Faderen.

Men i hele Landet var der ingen Kanon, uden den Loppen havde bragt, og den var for lille.

„Jeg støber en større!“ sagde Professoren. „Giv mig bare Midlerne! Jeg maa have fiint Silketøi, Naal og Traad, Toug og Snore, samt Mavedraaber for Luftballoner, de blæse op, lette og løfte ; de give Knaldet i Kanon-Maven.“

Alt hvad han forlangte fik han.

Hele Landet kom sammen for at see den store Kanon. Professoren kaldte ikke, før han havde Ballonen heel færdig til at fylde og gaae op.

Loppen sad paa Prindsessens Haand og saae til. Ballonen blev fyldt, den bovnede og kunde neppe holdes, saa vild var den.

„Jeg maa have den tilveirs, at den kan blive afkølet,“ sagde Professoren og satte sig i Kurven, der hang under den. „Ene kan jeg ikke magte at styre den. Jeg maa have en kyndig Kammerat med, for at hjelpe mig. Her er Ingen der kan det uden Loppen!“

„Jeg tillader det nødig!“ sagde Prindsessen, men rakte dog Loppen til Professoren, som satte den paa sin Haand.

„Slip Snorer og Toug!“ sagde han. „Nu gaaer Ballonen!“

De troede han sagde: „Kanonen!“

Og saa gik Ballonen høiere og høiere, op over Skyerne, bort fra de Vildes Land.

Den lille Prindsesse, hendes Fader og Moder, hele Folket med stod og ventede. De vente endnu, og troer Du det ikke, saa reis til de Vildes Land, der taler hvert Barn om Loppen og Professoren, troer at de komme igjen, naar Kanonen er kølet af, men de komme ikke, de ere hjemme hos os, de ere i deres Fædreland, kjøre paa Jernbane, første Plads, ikke fjerde; de have god Fortjeneste, stor Ballon. Ingen spørger, hvorledes de have faaet Ballonen eller hvorfra de have den, de ere holdne Folk, hædrede Folk, Loppen og Professoren.

Buktaleriet, behändighetskonsterna, loppcirkusen, det är den gemena, den förnedrande aspekten på diktningen ; H.C. Andersen har även annars framställt sig själv som gycklaren. Ballongen däremot, det är den andra sidan av konsten : äran, världsberömmelsen, upphöjelsen. Professoren är son till en förolyckad luftskeppare ; H.C. Andersen har tänkt på sin far, skomakaren i Odense, som berättade sagor for honom, och som var äregirig — han drog ut i kriget 1813 for att bli en stor man liksom Napoléon, men han kom hem döende. H.C. Andersen har alltid betraktat sin existens som ett slags mystisk fortsättning på faderns. Den världsberömmelse och den diktarstorhet, som formenades fadern, dem erövrade sonen ; han fick egen ballong.

Men hur fick han den? Han fick den i de vildes land, där gjorde han en omätlig succès, medan han hemma aldrig drev det längre än till att resa på fjärde klass som innehavare av en loppcirkus.

Det är tydligt att H.C. Andersen har tänkt inte på utlandet i allmänhet, utan på Tyskland; ty det var där hans världsberömmelse grundlades, det var där han först blev en gunstling hos kungar och prinsessor — där tillverkades ballongen. Denna H.C. Andersens popularitet hade for honom sina betänkliga sidor, de danska patrioterna, hans vän Edvard Collin, hade ofta bekymmer for honom. Det gick väl an efter kriget 1848, ty det slutade med en dansk seger; men det blev värre efter 1864. H.C. Andersen bröt tidvis brevväxlingen med sin käre vän storhertigen av Weimar, han undvek att resa till Tyskland. Ett eko av dessa danska stämningar 1870—71 hör man i skildringen av de vilde, mänskoätarna; diktaren trivs inte längre med ställningen som deras gunstling, han är trött på deras sockerrör och deras delikatesser, han vill hem till sitt karga fädernesland. Han overlistar dem också, han flyr från dem i den ballong, de har skaffat honom — de står och väntar på honom, de menar att han skall komma igen, når kanonen har svalnat, men professoren och loppan stannar hemma. Nu är de hedrade, har stor ballong, reser på första klass. Ingen frågar var de har fått ballongen från — det är gycklarnas moral.

Man forstår utmärkt, att H.C. Andersen inte ville förklara denna saga! Han ville lätta sitt hjärta, han ville säga ett ärligt ord till farval åt sin tyska läsekrets, liksom han i Gartneren og Herskabet säger sanningen åt den danska publiken — men han ville inte kompromettera sig, inte begripas av vem som helst. Kuriöst är, att han nu i alla fall måste erkänna, att han på sistone blivit väl behandlad och högt ärad i sitt fädernesland; i Gartneren og Herskabet var han på det humöret, att Larsen bara kritiserades hemma på herrgården och berömdes på alla andra håll.

Den symboliska inklädnaden i Loppen og Professoren är så bizarr och exotisk, att man redan därigenom får svårt att genomskåda den. Hur kom H.C. Andersen in på dessa förbluffande motiv: en europés fångenskap hos vilda mänskaåtare och flykten i ballong? Även den frågan kan man besvara. David Livingstone var just vid denna tid ute på sina upptäcktsresor i Afrikas inre, och levde isolerad bland infödingarna, forgäves uppsöktes han av Stanley, som ville rädda honom. H.C. Andersen var mycket sysselsat med allt detta, han stod i personlig brevväxling med Livingstones dotter Mary, som var hans varma beundrarinna, och i brev uttalade han sin oro över faderns öde. Och samma år, 1871, räddade sig Gambetta ur det belägrade Paris i ballong, ur de vildes våld, undan tyskarna. Dessa samtidshändelser har förenat sig i H.C. Andersens fantasi, och gett honom den symboliska dräkten.

Sist i raden bland alla H.C. Andersens sagor möter man den som han kallat Tant Tandvärk; den är från år 1872. Det är ett ytterst komplicerat och rikt facetterat verk; det skulle bli för långt att dröja vid alla dess aspekter. Men själva huvudsymbolen är alldeles klar och genomskinlig. Den unge diktaren har en tant, som älskar och beskyddar honom, Tante Mille. Hon upptäckte hans fantasi, när han var en liten gosse, hon uppmuntrar honom att dikta, hon forstår och beundrar honom. Men en vinternatt, då hon efter teatern övernattar i hans ungkarlsvåning, uppenbarar hon sig för honom i en ny gestalt, som Tante Tandpine, en gräslig skepnad, som sitter på golvet framför hans säng lik ett spöke ur avgrunden. Han lider alla helvetets kval.

„Naa saa Du er Digter!“ sagde hun, „ja jeg skal digte Dig op i alle Pinens Versemaal, jeg skal give Dig Jern og Staal i Kroppen, faae Traad i alle dine Nervetraade!“

Det var, som gik der en gloende Syl ind i Kindbenet; jeg vred og vendte mig.

„Et udmærket Tandværk!“ sagde hun, „et Orgel at spille paa. Mundharpe-Concert, storartet, med Pauker og Trompeter, Fløite piccolo, Basun i Viisdomstanden. Stor Poet, stor Musik!“

Jo hun spillede op og forfærdelig saae hun ud, selv om man ikke saae mere af hende end Haanden, den skyggegraa, iiskolde Haand med de lange syletynde Fingre; hver af dem var et Piinsels-Redskab: Tommeltot og Slikkepot havde Knivtang og Skrue, Langemand endte i en spids Syl, Guldbrand var Vridbor og Lillefinger Sprøite med Myggegift.

„Jeg skal lære Dig Versemaal!“ sagde hun. „Stor Digter skal have stor Tandpine, lille Digter lille Tandpine!“

„O lad mig være lille!“ bad jeg. „Lad mig slet ikke være! og jeg er ikke Poet, jeg har kun Anfald af at digte, Anfald som af Tandpine! far hen! far hen!“

„Erkjender Du da, at jeg er mægtigere end Poesien, Philosophien, Mathematiken og hele Musiken!“ sagde hun. „Mægtigere end alle disse afmalede og i Marmor hugne Fornemmelser! jeg er ældre end dem Allesammen. Jeg blev født tæt ved Paradisets Have, udenfor, hvor Vinden blæste og de vaade Paddehatte groede. Jeg fik Eva til at klæde sig paa i det kolde Veir, og Adam med. Du kan troe, der var Kraft i den første Tandpine!“

„Jeg troer Alt!“ sagde jeg. „Far hen! far hen!“

„Ja, vil Du opgive at være Digter, aldrig sætte Vers paa Papir, Tavle eller noget Slags Skrivemateriale, saa skal jeg slippe Dig, men jeg kommer igjen, digter Du!“

„Jeg sværger!“ sagde jeg. „Lad mig bare aldrig see eller fornemme Dig meer!“

„See mig skal Du, men i en fyldigere, en Dig kjærere Skikkelse, end jeg er det nu! Du skal see mig som Tante Mille ; og jeg vil sige : Digt, min søde Dreng! Du er en stor Digter, den største maaskee vi har! men troer Du mig, og begynder at digte, saa sætter jeg dine Vers i Musik, spiller dem paa din Mundharpe! Du søde Barn! — Husk paa mig, naar Du seer Tante Mille!“

Saa forsvandt hun.

Jeg fik til Afsked ligesom et gloende Sylestik op i Kjæbebenet; men det dulmede snart, jeg ligesom gled paa det bløde Vand, saae de hvide Aakander med de grønne, brede Blade bøie sig, sænke sig ned under mig, visne, løse sig op, og jeg sank med dem, løsnedes i Fred og Hvile – – –

„Døe, smelte hen som Sneen!“ sang og klang det i Vandet, „dunste hen i Skyen, fare hen som Skyen ! – – “

Lyksalighed !

I tant Mille har H.C. Andersen skildrat sitt livs genius, men i E. T. A. Hoffmanns stil. Hon är två personer, och man vet inte vilken som är den sanna, den vardagliga eller den demoniska. Hon är sensibiliteten, ömtåligheten, de fina nerverna. Därav poesien, men därav också lidandet. Han har fått betala inspirationen med tandvärk — tandvärken är då symbolen på alla kroppsliga och andliga lidanden. När han år 1867 hyllades i Odense, födelsestaden, med fackeltåg och uppvaktning och illumination, led han av den rysligaste tandvärk. Han stod på rådhuset, nära att svimma av smärta, och hoppades att stroferna i hyllningssången inte skulle vara alltför många. Men i samma stund festen var over, var tandvärken slut. Stor Digter — stor Tandpine.

Sagan är en genialisk arabesk over detta motiv, som han upplevt i sitt livs skönaste stund.

Om man nu jämfor H.C. Andersens tre förstä sagor från 1835 med dessa tre sista från 1872, skall man finna, att symbolerna växlar, men att motiven är konstanta. Elddonet uttryckte konstnärens maktkänsla och skaparstolthet, i optimistiskt jubel. Mot Elddonet svarar Gartneren og Herskabet; men huvudaccenten ligger inte längre på den omedvetna ingivelsen, fantasiens underverk, utan på konstskickligheten, den fina och tåliga beräkningen, yrkesfliten. Den geniale lyckans gullgosse har blivit en fryntlig trädgårdsmästare.

Lill-Klas och Stor-Klas framställde fantasien och konsten som besläktade med listen, slugheten, behändigheten, det graciösa, benådade sprattet. Häremot svarar Loppan och professorn. Den fordomsfrie gycklaren Lill-Klas är ännu füllt igenkänlig i den berömde professorn, som skojar ballongen från vildarna.

Prinsessan på ärten handlar om de oerhört känsliga nerverna, om den sömnlösa natten, om den plåga, varmed fantasiens martyr köper sin härlighet. Häremot svarar Tant Tandvärk. Men jublet är borta — Tant Tandvärk klingar ut i vemod och resignation. Skalden är villig att offra själva den hett åtrådda odödligheten, diktarodödligheten och själens odödlighet, han törstar efter utplånandets, förintelsens lycksalighet. Den starkaste driften i H.C. Andersens liv hade varit detta odödlighetsbegär. Hos den sjuke trötte åldringen faller det äntligen till ro.

Man kommer att tänka på en svensk dikt:

Där innerst inne i min ande bor en gnista,
att lyfta den i dagen blev mitt mål,
min levnads liv, mitt första och mitt sista.
Hon gled mig undan, tärde och förbrände.
Den lilla gnistan är min rikedom.
Den lilla gnistan gör mitt livs elände.

H.C. Andersen ville säga detsamma, när han bjöd poesien och livet farväl i sin sista saga, Tante Tandpine.

©